Katarina Wennstam är en författare jag verkligen beundrar då hon skriver om viktiga ämnen i en form som når många. Jag imponerades kanske mest av hennes fackböcker Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman som alla, absolut alla, borde läsa. Samtidigt är hennes trilogi med spänningsromaner om utsatta kvinnor minst lika viktiga.
Nu inleder Katarina Wennstam en ny trilogi, men helt nytt är det inte. Vi får återse Shirin Sundin som var med i Alfahannen då hon försvarade Emma Wahl, dotter till Jonas Wahl som faktiskt även han tar plats i Svikaren. Minst lika slemmig som vanligt. Madeleine Edwards fladdrar också förbi snabbt. Nytt, men inte utan paralleller till det gamla alltså. Smart drag.
En ny bekantskap är kriminalinspektör Charlotta Lugn och jag tror säkert att vi även kommer att få återse åklagaren Theodor Dahlgren. Kanske också praktarslet Klas-Göran Lamm. Men helst inte.
Fallet de arbetar med är mordet på fotbolsspelaren Sebastian Lilja. Han som har en råtta tatuerad på kroppen, men som numera spelar i Hammarby. Får man verkligen göra så? Är det inte att be om att bli mördad, eller i alla fall misshandlad? De sk supportrarna som tänker mer på att slåss än att faktiskt titta på fotbollsmatcher resonerar helt klart så. Man ska inte svika det lag man spelat i. Det handlar om heder.
Svikaren handlar om fotbollsvåld, men också om annat. Utredningen tar en oväntad vändning och det är då boken lyfter på riktigt. Det är aktuellt och det är angeläget. Smutsigt och rått. Riktigt viktigt att tala om.
Jag tycker att Wennstam lyckas väl att balansera mellan brottet och tankarna kring det och huvudpersonernas privatliv. Jag läser hela tiden vidare för att få veta mer och jag har väldigt svårt att släppa boken. Säkert bidrar det också att historien är rak och ganska enkel. Det är bra, då går budskapet fram och i den här boken är kanske det det viktigaste.
Vi ser våld inte bara inom fotbollen, utan i hela samhället. Vi blundar för orättvisor och diskriminering. Fördömer dem som dömer, men höjer sällan våra röster. Katarina Wennstam fick i alla fall mig att tänka över min egen roll i detta. Det är ett bra betyg. Mer säger jag inte. Läs själv istället.
En spännande författare. Jag gillade också hennes faktaböcker väldigt mycket. I romanväg har jag läst Dödergök.
Jag har läst hennes fackromaner (som du säger, de får man nästan inte missa!) men inget skönlitterärt. Jag har tänkt att göra det länge, blir nog att jag lånar den första trilogin och sen fortsätter med den här nya.