Jag har i flera dagar funderat på hur jag ska formulera mina tankar kring boken Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren. Det är lätt att skriva att en bok är som ett knytnävsslag i magen, men den här är verkligen som ett. Kombinerat med några käftsmällar.
Huvudpersonen Cecilia gör så många förbjudna saker och då handlar det inte om det som brukar beskrivas som förbjudet. Inte om sex. Istället handlar det om saker hon gör mot sina barn. Eller inte gör. Vad hon gör för sig själv. Och inte gör.
Det handlar om hur hon är så trasig, så stressad, så deprimerad och frustrerad att hon inte kan hejda sig. Hur hon förstör saker, både fysiska ting och relationer. Hur hon ljuger och mörkar för att komma undan.
Utåt är Cecilia en lyckad 38-åring. Gift med Josef och mor till tre fina barn. Familjen bor på Stora Essingen och för mig som inte bor i Stockholm säger det inte så mycket, men jag fattar att det är något fint. Tillsammans med några andra terapeuter har Cecilia och Josef en praktik på Östermalm. Också fint. På ytan.
På insidan är det inte mycket som är fint med Cecilia. Herregud vilka svarta tankar hon har. Besvikelse från barndomen lade säkerligen grunden och sedan har det bara fortsatt. Hon gör ingenting för sig själv, samtidigt är hon vansinnigt egoistisk. Jag tror inte att hon kan tänka på annat än att försöka hålla ihop. Att ta kontroll. Det enda hon kan kontrollera är sin kropp och det gör hon genom att springa och strunta i att äta.
Jag försöker tycka om Cecilia, men jag kan inte. Jag kan tycka synd om henne, jag kan känna sympati för henne, men jag kan inte tycka om henne. Det går inte. Jag känner för mycket för hennes barn. Cecilia har nämligen ingen spärr. Hennes destruktiva levena har gått för långt. Inga spärrar i världen kan hjälpa henne längre. För det får hon min sympati. Definitivt.
Moa Herngren har skrivit ännu en nattsvart och genomärlig bok om saker som händer, men som ingen vågar tala om. Saker som är förbjudna, som vi gärna vill tänka bort, sudda ut, ignorera. På förlagets hemsida beskrivs Jag skulle aldrig ljuga för dig som skoningslös och det är ett bra ord. Det är riktigt bra läsning, men fruktansvärd. Riktigt fruktansvärd.
Jag mår dåligt bara av att läsa din recension faktiskt…Vet inte om jag är stark nog för att läsa sånt här…
Den går snabbt att läsa och jag pendlade mellan att vilja slå Cecilia på käften och ge henne en kram. Tänk att att må så.
Den här måste jag absolut läsa! Tyckte jättemycket om hennes förra också. Moa Herngren är verkligen duktig på att beskriva känslor på ett trovärdigt sätt!
Hon är grym!
Jag blir sugen på att läsa boken, men som någon mer skrev här undrar jag om jag skulle klara av det som du beskriver. Jag har alltid svårt för böcker och filmer där barn far illa på något sätt. Det värsta är en film där man fick se en flicka bli sexuellt utnyttjad, den filmen mår jag dåligt av fortfarande efter väldigt många år. Men jag tror att jag ska försöka med den här boken, för det låter väldigt intressant, det där som finns under ytan som det inte pratas om. Är det en sann berättelse?
Barnen står inte i centrum, det gör Cecilia. Och ja, det är en hemsk bok, men väldigt bra.
Alltid lika spännande att titta in på din blogg – kanontips som vanligt!!
Glad Påsk!
Låter som en bok jag skulle tycka om att läsa, jag vet inte varför jag gillar såna här böcker, men det är nog den trista vardagliga vardagen och allt som inte syns utåt som lockar. Bokar den direkt!
Låter som något att läsa, men har svårt för det just nu. Däremot skriver jag mycket själv. Av din beskrivning att döma, så är säkert detta något många av oss kan känna igen oss i och därför blir det svårt att läsa – precis så – en käftsmäll och en insikt, som jag behöver göra något åt. Att jag har svårt att läsa längre stunder för närvarande är av andra orsaker än insikter. Jag är just nu mitt uppe i att ta hand om det förflutna och har därför svårt att fokusera en längre stund.
Nu har jag läst boken om Cecilia och jag hade nästan svårt att ta till mig henne, hon var så robotlik att jag inte kunde känna med henne men jag kände med barnen. Och smålog ironiskt åt hennes man, han var också en förfärligt osäker människa som skulle bäras fram. Otäck bok, lättläst men otäck.
Det var skrämmande hur mycket robot hon kunde bli. Att hennes man inte känner henne bättre?! Och visst är det vansinnigt sorgligt med barnen.