En inte lika bra uppföljare

Jag tyckte mycket om Lizzie Dorons bok Varför kom du inte före kriget?  och hade riktigt höga förväntningar på uppföljaren Min mors tystnad. Tyvärr infriades mina förväntningar inte riktigt.

Vi får veta mer om huvudpersonen och hennes familj. Inte så mycket om fadern som jag hade önskat, men visst får vi hans historia. Mest saknar jag mamma Helena, som inte finns med så mycket. I nutidshistorien är hon död och i barndomshistorien hålls hon också i bakgrunden. Det är synd. Jag saknar henne.

Min mors tystnad är stillsammare än sin föregångare. Kanske för att Helena inte finns med. Mycket av det stillsamma är bra, till och med vackert, men jag blir inte så berörd som jag skulle önska. Visst är det en fin historia, det är det. Mest tycker jag om barndomshistorien där vi anar fadern som en skugga, men där den största behållningen är att få läsa känna Alisa bättre.

Men visst är även nutidshistorien om Alisa och väninnorna är läsvärd. Det är med hjälp av dem och andra bekanta från förr som hon till slut får veta vem hennes far egentligen var. Vänskapen finns där genom shiva efter shiva och döden är en ständig följeslagare. Både i nutiden och i det förflutna. Shoa, förintelsen finns där hela tiden som en gemensamt historisk fond. Något som gör boken viktigare än vilken barndomshistoria som helst.

Så vad vill jag säga? Att Min mors tystnad är en bra bok, men att den inte är lika bra som jag hoppades. Jag tror att jag kommer att minnas den med värme när den första besvikelsen lagt sig.

Lizzie Doron planerar en trilogi om sin uppväxt och jag ser fram emot den tredje boken, då pusslet förhoppningsvis läggs färdigt. Då önskar jag mig lite, lite mer passion. I Varför kom du inte före kriget?  finns passion så att det räcker och bli över. Läs den först! För ja, jag tycker att du även ska läsa Min mors tystnad.

Andra som skrivit från boken är Anna och Ivana.