En trevande debut

En vän ringer till Josse. Hon har sett hennes man Ola kyssa en yngre kvinna, mitt på Birger Jarlsgatan. Efter att ha gett Ola en vecka att berätta själv, har hon  nu bestämt sig för att göra det själv.

Det visar sig att Ola haft ett förhållande med den nu 32-åriga Disa Wahlström i tre år från och till. Självklart rasar Josses värld och hon flyr hemmet, lämnar barnen hos sin man och flyttar in hos en kompis. Det räcker dock inte att fly inom stan, utan Josse drar till Gotland och jobbar i paketutlämningen i en lokal mataffär, samtidigt som hon renoverar huset hon hyr.

Parallellt med Josses och Olas historia får vi följa den unga skådespelaren Ella som har ett förhållande med en gift man. Den historien lyfter tyvärr aldrig.

Jag är i den ålder nu då många vänner separerar. Andra skaffar istället ett tredje barn. Kanske är det variationer på samma tema. I den litterära världen är böcker om separationer och havererade äktenskap många. Jag tänker på Jag älskar dig inte av Christina Stielli, där känslorna är så många att det nästan blir för mycket, men där historien och personerna verkligen engagerar. Eller Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk som är lite mer återhållsam, men inte desto mindre gripande. Eller Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren, där paret håller ihop och han vill skaffa fler barn, samtidigt som hon håller på att krackelera fullständigt.

Suzanna Dilber bjuder på ännu en separationshistoria i sin debutbok Dubbelexponering och tyvärr har jag svårt att engagera mig. Det är en sval och återhållsam historia och stämningen är det absolut inget fel på egentligen, men personerna fastnar inte. De reser sig inte från sidorna och jag har svårt att engagera mig i dem. Vissa finns där, men blir knappt presenterade, som personerna i affären där Josse arbetar. Det är synd. Det är viktigt att våga vila i sina personer och ge dem en chans att göra ett avtryck.

Och så det kursiva. Jag gillar verkligen inte kursiva avsnitt. De förstör rytmen i läsningen och jag blir bara irriterad. Jag förstår tanken, att det blir extra spännande med tre perspektiv. Den bedragna kvinnan, älskarinnan och den kursiva i ett manus. Men nej, det funkar tyvärr inte alls. Det är för mycket, för spretigt och för opersonligt.

Jag önskar nästan att boken börjat på Gotland. Att de två kvinnorna, en fru och en älskarinna skulle mötas där. Att historien tog en oväntad vändning, att det blev en historia som ingen berättat. Nu blir Dubbelexponering tyvärr bara en i raden av separationsromaner. Det är synd, för Dilber kan skriva. Jag önskar bara att hon vågat vara mer sig själv, istället för att hålla en ganska traditionell form för en ganska traditionell historia. Nu känns debuten mest av allt trevande och jag hoppas att nästa bok blir något helt annat.

Andra som gillar mer är Spetsig och Emma Kreü.