Bodil som utomstående betraktare

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag handlar om en författare. Författaren vill lämna staden hon bor i, den hemska franska staden som hon aldrig egentligen tyckt om. Jag undrar vilken det är. Tittar på kartan över landet med den hemska presidenten och funderar på om hon stannat kvar i samma del av landet. Om staden vid Atlanten är en stad i norra Frankrike. Kanske Caen. Men vet ni, det spelar egentligen ingen roll, men det är trevligt att fundera.

Liksom författaren själv funderar över om det verkligen är så mycket bättre i det Stockholm som inte riktigt är som förut. Hon verkar inte sakna lägenheten i staden vid Atlanten något vidare, men allt fransk är knappast dåligt och allt svenskt bra. På båda ställen är hon en utomstående betraktare och däri ligger kanske själva storheten.

Det är Bodil Malmsten som skriver, men efter att ha sett henne i Babel är jag tämligen övertygad om att jaget inte riktigt är hon. Mer hon som Bodil kanske vill vara, eller inte vill vara. Det spelar egentligen inte heller någon roll. Huvudsaken är att författaren till Loggböckerna och författaren i Loggböckerna är överens och det verkar de vara.

De är överens om att världen är konstig. Inte bara Frankrike, inte bara Sverige, utan världen. Vems fel är det? Kanske är det allas fel för att vi accepterar så mycket. Ifrågasätter för lite. Accepterar att vården blir sämre och sämre i Sverige. Ifrågasätter inte anledningen till det. I Sverige finns ingen fransk granne. Han är ganska uppfriskande den franske grannen i staden som författaren lämnar. Och grym på byråkrati. I Stockholm finns han inte, men han skulle behövas.

Den svenska byråkratin är nämligen minst lika krånglig. Men få ifrågasätter. Det är som om varenda svensk blivit helt avtrubbad. Kanske för att vi har Fredrik Reinfeldt, som ser så snäll ut och inte Nicolas Sarkozy som det kanske är naturligare att protestera mot. Att säga hemska saker om Sarkozy funkar bra i fransk media. Inte konstigt kanske, då ha  själv inte drar sig för att säga att Zapatero är dum i huvudet, eller Obama charmig, men oerfaren. Man säger det man tänker och inte mer med det.

”Vem kan vigla upp folk?”, undrar hon.

”Två tusen jobb kan försvinna på Posten.

Men ägarna kan se fram emot en miljardutdelning.”

Det är likadant överallt, dags för folkuppror, men vem ska vigla upp folket, inte jag, var och en får vigla upp sig själv eller vingla vidare bäst den kan.

Jag vill vända upp och ner på ägare, chefer och styrelsemedlemmar, överallt där de härjar med sin girighet, jag vill ruska miljonerna ur dem, låsa in dem på långvården och låta dem under plågor falla ifrån.

Verkar jag arg

Jag är arg men inte tillräckligt arg.

Onödigt arg?

Nej.

Jag är nödvändigt arg.

För hela det svenska folkets ställföreträdande och på denna plats

utagerande arg.

Jag tycker så mycket om Bodil Malmsten. Kanske för att hon vågar tala om nakna kejsare. Skriva om det som är så självklart, men som få reflekterar över. Vassa iakttagelser varvas med lite mer galna avsnitt, som de om familjen Tejp. Och så stackars Edvard i boken som inte riktigt verkar vilja bli skriven, men som hon ändå måste skriva, då alternativet är värre:

Varför jag skriver, vet jag inte bättre nu än när jag lärde mig skriva, jag lider när jag skriver men skriver jag inte lider jag ännu mer. När jag skriver har jag skrivpanik, när jag inte skriver får livspaniken fritt fram.

Skrivandet är någonstans att ta vägen, jag känner mig mera hemma vid ett tangentbord och en skärm än någon annanstans.

Formen för Loggböckerna tilltalar mig. Malmsten blandar och ger och jag tycker om varje ord. Jag fnissar ibland, förfasas lika ofta och blir nästan lika förbannad som författaren själv över hur det egentligen står till. Jag tänker på något hon sa i sitt vinterprogram förra året. Om vår rädsla som hon kallade ”tänk om alla gör så” som får vansinniga konsekvenser. Som när en gammal dam ska utvisas till ett land där hon inte har några släktingar. Detta trots att hon är över 90 och senil. Då finns ändå rädslan där. Rätt ska vara rätt, för tänk om alla skulle göra som hon. Tänk om alla fick stanna kvar här på oriktiga grunder. Tänk om det skulle bildas långa köer vid våra gränser av 90-åriga, senila damer. Hur skulle det se ut?

Läs och njut säger jag bara. Det finns få som är vassare än Bodil Malmsten.