En bok jag inte borde tycka om

Jag borde inte tycka om Kaninhjärta av Christin Ljungqvist. Det är nämligen en bok med en massa övernaturliga inslag, människor som ser spöken, blir uppfyllda av spöken och som har en massa skumma seanser. Ingenting för mig alltså.

Nu slumpade det sig så att det är Gilla Böcker som gett ut Kaninhjärta av Christin Ljungqvist. De ger ut bra böcker. Trots detta var jag lite tveksam. Så var jag på releasen för boken i fredags och kände att jag på något sätt var skyldig att läsa boken. Hon verkade ju så trevlig den där Christin. Och så ung och glad. Klart jag skulle ge hennes bok en chans.

Så började jag på söndagen. Lärde känna tvillingarna Mary och Anne, Maryanne, från Vallda utanför Göteborg. Anne som ser spöken och Mary som låter dem låna hennes kropp för att få ut sin röst. Jag tyckte om dem. Under allt övernaturligt fanns två helt vanliga tonårsflickor med problem som många andra tonårsflickor har.

Jag läste om hur svårt det är när ens föräldrar separerar, trots att man nästan är vuxen. Hur vilsna de kände sig. Hur Mary drog med Anne på saker som Anne egentligen inte vågade. Hur de bestämde sig för att tillbringa sommaren i pappans lägenhet på Kastellgatan då han är på semester med sin nya tjej.

Maryanne är inte en person, de är två väldigt olika personer. Samtidigt två halvor av samma person. De har fått gåvan att se saker som andra inte ser, men då behövs de båda. Vi får följa dem under en varm och intensiv sommar när de blir en del av Emilia Hagmans grupp som ska försöka hitta den försvunna flickan Wilma. Det är ingen vanlig utredningsgrupp och Emilia Hagman är ingen polis. Istället är det en medial grupp där ett antal personer har seanser tillsammans för att försöka ta reda på vad som egentligen hände då flickan försvann.

Christin Ljungqvist debuterar med en relationsroman där två systrar står i centrum. Det är också en utvecklingsroman då dessa systrar går från att vara barn till att bli vuxna under bokens gång. Samtidigt är det en skräckroman, då det vimlar av andar, spöken och en handling så spännande att jag har svårt att släppa boken. Då den handlar om ungdomar kanske den ska kategoriseras som en ungdomsbok och slutligen är det en deckare, för Mary och Ann blir faktiskt en del av en utredning av ett försvinnande.

Låter det snurrigt? Det är det absolut inte. Jag förstår inte hur Christin Ljungqvist gör, men hon får ihop alla bitar på ett helt otroligt sätt. Möjligen hade jag inledningsvis lite svårt för de långa meningarna och sättet att skriva visst indirekt tal, men det släppte efter kanske 10 sidor. Därefter bidrar de böljande meningarna till ett härligt tempo som genomsyrar boken. Spänningen byggs upp så skickligt och trots att vi hela tiden vet att det kommer att gå åt helvete, vet vi inte hur. Jag sträckläste boken under söndagen, tills ögonen gick i kors och jag fick ge upp med 50 sidor kvar. De blev lästa dagen därpå.

Jag tycker definitivt att du ska läsa Kaninhjärta. Det är en riktigt spännande och välskriven bok som jag kommer att bära med mig länge. Och så börjar ju varje kapitel med en rad ur en låt av Kent, vilket inte direkt gör upplevelsen sämre.