Väntrum av Valeria Parrella är en stillsam liten bok om stora känslor. Huvudpersonen Maria tillbringar sin tid med att vänta. Hennes dotter föddes allt för tidigt och nu ligger hon i kuvös i väntan på att födas på riktigt, eller dö. Ingen vet riktigt hur det ska gå. Det är bara att vänta.
På avdelningen finns andra föräldrar som också väntar. Ibland lämnar något av barnen sin kuvös och får åka hem. Ibland är barnet för litet för att födas. Lukten av handsprit är stark och ingen vågar röra sina barn utan att först använda rikligt med sprit.
Maria är 42 år och graviditeten var oväntad. Den lilla, lilla bebisen i kuvösen är hennes, men ändå inte. Maria vågar inte riktigt tro att Irene ska överleva, men kan ändå inte låta bli att älska henne. Vågar man egentligen älska den man inte vet om man får behålla?
Det är en stillsam knockout som Parrella bjuder på. Snabbläst och enkel på ytan, men med mycket mellan raderna. Jag tyckte definitivt om den, men jag är tämligen säker på att jag inte förstått allt. Jag skulle till exempel definitivt behöva diskutera slutet med någon!
Blir lite nyfiken på den men det är nog en bok som jag hoppar över i alla fall, känns som en tung bok.