Min italienska månad går vidare och andra stoppet blev Neapel där Montedidio av Erri de Lucca utspelar sig. Motedidio är en fattog del av Neapel, beläget långt upp i bergen. Där är språket napoletanska och italienskan finns där visserligen, men inte i hjärtat.
Huvudpersonen är 13 år och han kan läsa på italienska. Han har nämligen fått gå två extra år i skolan, ända till femman, för att han ansetts lite klen. Nu är det dock dags att börja arbeta och han blir snickarlärling hos snickarmästaren Errico, tränar med sin bumerang på fritiden och umgås dessutom med Rafaniello. Rafaniello är en judisk skomakare med puckelrygg. I puckeln säger han sig ha vingar som ska hjälpa honom ända till Jerusalem.
Montedidio är en kortroman om att växa upp i fattigdomens Italien, långt ifrån de glassiga semesterbilder vi ofta ser därifrån. Det är en bok om identitet, överlevnad och om den första kärleken. En finstämd historia som berättas på ett vackert sätt.
Det är många som hyllat Montedidio, men jag kan inte helt stämma in i hyllningkören. Jag tyckte om den, är glad att jag läst den, lärde mig en hel del, men jag berördes inte riktigt. För mig förblev personerna i boken på sidorna istället för att ta sig in i mitt hjärta. Det betyder inte att jag inte rekommenderar boken, för det gör jag, men jag blev inte så knockad som jag hade hoppats bli.
Kommentarer är stängda.