Jag är tidsoptimist. Tyvärr är det så. Det märks extra väl den här tiden på året när det finns tusen saker att göra och jag alltid tänker att jag ska hinna med allt och fixa allt. Att aldrig hinna riktigt i tid är en väldigt dålig ovana. Respektlöst mot andra som ibland får vänta på mig och faktiskt respektlöst mot mig själv som alltid ligger steget efter.
28 timmar på ett dygn av Alison Pearson handlar om en mamma som verkligen försöker hinna med precis allt. Ibland går hon verkligen till överdrift, som när hon glaserar om köpekakor mitt i natten, för att det ska se ut som om hon bakat dem själv. När förskolan hade sommarfest i förra veckan kändes det lite småpinsamt att ställa köpta kladdkakor i tårtbuffén, men jag bestämde mig för att skita i vilket. Ingen dog av att jag inte fixat en hembakad tårta. Faktiskt inte.
Jag är inte tidsoptimist, men känner ändå av att det är väldigt svårt att hinna med allt. Jag tycker som du, fler köpetårtor åt folket!
Vissa saker måste helt enkelt prioriteras bort. Det är dessutom lättare att hålla tider om man faktiskt säger nej ibland!
Man kan inte slå knut på sig själv, bra att du köpte ”köpe-kakor” tycker jag. Jag har även börjat med att säga ”nej” om saker och ting känns för stressigt.
Försöker, men det är svårt!
Jag tror varje dag att minuterna på min klocka är längre än alla andras. Shame on me.
Jag försöker lära mig, men det är svårt!