Jag imponeras av dem som tränar för att de verkligen tycker om det. De som faktiskt frivilligt springer långa lopp och som längtar efter att träna om de inte gjort det på ett par dagar. Det kommer aldrig att hända mig. Möjligen var jag nära att bli träningsberoende-light för sisådär 10 år sedan då jag och fina vännen M tränade på rätt duktigt. Då tränade jag tre gånger i veckan, men 9 gånger av 10 fick jag verkligen tvinga mig dit.
Det här året har jag varit riktigt duktig och tränat en, ofta två och ibland till och med tre gånger i veckan. Mest har jag simmat och det kan jag faktiskt gilla när jag väl kommer dit. Tidig morgon, lugnt och skönt och så en god frukost i simhallen innan det är dags att jobba. Att köra cross-trainer eller löpband på gymmet är helt okej också, men knappast någonting jag längtar efter.
När vi har barnfri tid passar maken på att träna. Jag väljer mycket hellre en god bok, en skön fåtölj och en stor godispåse. Jag hade lätt blivit en riktig soffpotatis om jag bara hade tillåtit mig det (och det händer i perioder märk väl), därför ser jag träningen som ett nödvändigt ont. Någon gång skulle jag vilja fatta vad det är som är så himla coolt med träning i allmänhet och löpning i synnerhet. Dagens bok blir därför Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami.
Håller med! Kommer igång med träning då och då… men blir liksom aldrig fast, sådär som andra verkar bli… 😉
gillade denna bok, körde TRX-träning med sonen, använt kroppsvikt (!) och linor, jätteroligt 🙂
Gillar i alla fall Murakami, så varför inte…
Jag gillade den tyvärr inte alls, gillar Haruki Murakami annars och hade ganska höga förväntningar. Nu i sommar tänkte jag istället försöka mig på born to run för att se om den boken passar mig bättre!
Så Murakami kommer inte få mig att vilja springa alltså. Får hoppas på Martina Haag, såg att hon kommer med en löparbok i höst…