Jag absolut älskade Timmarna som jag läste förra sommaren. Att läsa mer av Michael Cunningham var därför självklart. Tyvärr gjorde By nightfall mig ruskigt besviken. Vi får träffa Peter Harris, en medelålders gallerist som lever med sin fru Rebecca i en flashig våning på Manhattan. Deras dotter har flyttar hemifrån och vi förstår att hans relation med henne är minst sagt ansträngd.
En dag dyker fruns yngre bror Ethan upp. Han kallas Mizzy, en kortare version av Mistake, och är ung, vacker samt allt för glad i droger. Meningen är att han ska bo hos sin äldre syster för att komma på fötter. Peter upptäcker att han börjar få känslor för sin mycket yngre svåger och får självklart panik. Detta är bara en del av den massiva medelålderskris som drabbar honom.
By nightfall borde vara gripande, men faktum är att berättelsen inte alls griper tag i mig. Jag bryr mig inte om alla obscena konstverk och blir trött på alla Peters nojor. Inte heller får jag några sympatier för hans fru, som bara är en skugga i bakgrunden eller ens för Mizzy, som bara är en bortskämd skitunge.
By nightfall är en både vacker och välskriven historia, men ärligt talat riktigt trist och tråkig. Tyvärr. Anledningen till att jag trots allt läste ut den är att jag liksom i Timmarna imponerades av Cunninghams språk och det är också det som räddar boken från bottenbetyg.