Rubriken handlar om litterära gudar. Att man ska ha många och att en av dem bör vara Gillian Flynn. Allt enligt Bokbloggarens första budord. För ett tag sedan läste jag min andra bok av Flynn, som dock var den första bok hon skrev och jag är fortfarande lite tagen. Sharon Objects är nämligen så vansinnigt mycket bättre än Dark Places och då var den senare ändå mycket bra. Det är alltså efter att ha läst hennes debutroman som jag verkligen kan instämma helhjärtat i hyllningskören för det här är briljant. Helt briljant!
Sharp Objects är en passande titel, för de vassa föremålen spelar helt klart en huvudroll. Bland annat i huvudpersonen Camilles liv, då hon använder sig av riktigt vassa föremål för att hantera sin ångest. Hon skär sig och inte bara planlöst, utan en hel berättelse finns på hennes hud. Ordet girl pryder hjärtat, det står wicked över hennes ena höftben och babydoll på hennes ben. Alla saker hon känner sig som och kanske är. Hon är helt klart en komplex person med en ryggsäck tyngre än de flestas.
Camille har för länge sedan flytt sin lilla hemstad, där mamman och hennes släkt är mäktigare än de flesta. Där hennes styvpappa finns som en skugga vid sin excentriska frus sida, där den döda systerns ande finns kvar och där den 13-åriga styvsystern pendlar mellan att vara en liten flicka som leker med sitt dockskåp och en vamp som jagar äldre killar.
När två tonårsflickor försvinner och en hittas mördad skickas Camille till staden för att skriva reportage för sin arbetsgivare på tidningen i Chicago. Egentligen vill hon inte dit, men väl där har hon svårt att inte göra sin egen undersökning av fallen. Hon lyckas pumpa en polis på en del information, men får ge desto mer. Tjänster och gentjänster i en lek som går längre och längre.
Mycket kretsar kring fallen med de två flickorna och artiklarna Camille ska skriva, men långt ifrån allt. Mest intressant är kanske att läsa om hennes återkomst både till familjen och de gamla ”vännerna” som alla är gifta, har barn och lever ett helt annat liv än det Camille vill ha.
Jag skulle försöka genrebestämma Sharp Objects för maken när jag rekommenderade den, men det var svårt. Deckare? Tja, mord, poliser och en nyfiken journalist gör att den kanske kan kallas det, men ändå inte. Det är så mycket mer. Flynn liknar Tami Hoag och även Val McDermid när de är som bäst. Jag tänker på Twin Peaks och konstigt nog också på Stand by me. Den läskiga, obehagliga stämningen och samtidigt ett ganska oskyldigt äventyr som spårar ur. Fasaden från Revolutionary Road finns där, trots att 50-talet är långt borta, liksom den klassiska high-school-beskrivningen där de snygga och coola alltid har makt över dem som är fula eller på något sätt sticker ut. Man ska veta sin plats, den plats som troligen varit densamma generationer tillbaka. Kanske skulle man kunna kalla Flynns bok för en familjedramaspänningsrelationsdeckarroman.
Som ni säkert förstått är det omöjligt att med ett ynka blogginlägg göra Sharp Objects rättvisa. Det får räcka med att konstatera att en av mina litterära gudar numera definitivt är Gillian Flynn. Bok tre ska jag utan tvekan läsa, men jag suger allt på den här karamellen ett tag till först.
Jag knåpade själv på ett Flynn-inlägg när jag läste ditt. Jag är inte lika frälst ännu, men visst är hon bra!
Kände som du efter Dark Places och hade inte så jättehöga förväntningar på Skarp Objects, men den knockade mig totalt. Ser fram emot bok 3!
Jag läste Sharp objects först och tyckte att den var riktigt bra men inte så väldigt mycket mer än så, Dark Places däremot knockade totalt och jag har inte lyckats släppa den efter ett och ett halvt år… Jag håller således inte med om din rangordning men väl om allt annat du skriver om Flynn och hennes förmåga att skildra det mörka, skeva och fula 🙂 Sparar Gone Girl till i höst tror jag och försöker hålla ner förväntningarna lite.
Samläsning i höst kanske? Say when!
Gärna! Jag hör av mig när det blir dags någon gång i september/oktober.