En suverän trio

Det går fortfarande att lyssna på årets sommarpratare i full version med all musik kvar, men också som podversioner om man föredrar att inte höra musiken. I vissa program kan det vara en fördel, om värden är intressant att lyssna till, men har en musiksmak som inte funkar alls.

De senaste dagarna har jag lyssnat på fyra sommarprogram. Tre som jag verkligen rekommenderar och ett fjärde som var lite småtrevligt, men inte riktigt min grej. Christina Lampe-Önnerud är batteriuppfinnare och visst var det fascinerande att lyssna på någon som har ett sådant brinnande intresse för något som är viktigt, revolutionerande till och med, men som jag inte vet någonting om. Det räckte dock inte hela vägen fram för mig. Dessutom spelades en del experimentell jazz som gjorde mig helt vansinnig.

Därefter lyssnade jag på Daniel Sjölins program och fick en smärre chock. Vad arg han lät, vad hade hänt med den trevlige Babel-Daniel? Vi får möta en arg, litteraturhatande gubbstrutt som är Sjölins andra jag, eller i alla fall var det. Ett program om ansikten och hur de påverkar oss. Varför vår irritation gentemot Carola säger mer om oss själva än om henne (här kände jag mig lite träffad), varför Ian och Bert lyckades värva så många och varför Sverigedemokraterna faktiskt är ett parti som vill bevara det traditionellt svenska. Här måste jag passa på att ge ett boktips. Om du inte läst Lasermannen av Gellert Tamas så ska du göra det bums. Det är en historia om ett politiskt läge i Sverige som vi helst vill förtränga.

Anja Persson bjöd på ett personligt och gripande program om kärlek och det svåra i att våga visa den för andra. Först förstod jag inte varför det varit så svårt, men under programmet blir det mer och mer tydligt. Jag lyssnade med ett leende på läpparna och ibland en tår i ögonvrån. Dessutom blev det tydligt att Anja Persson lyssnar på musik på samma sätt som jag, då texterna väldigt ofta var mycket talande. Ett fint program.

Det program som berört mig allra mest är nog ändå Klara Zimmergrens. Själv tillhör jag de bortskämda som aldrig behövt gråta åt att mensen kommit, snarare har jag några gånger känt rädslan då den inte kommit. Två barn på lika många försök och den andra gången var det snarare ett misstag än ett försök. Då hade jag en bebis på sju månader och grät över det positiva gravtestet. För Zimmergren och många andra har det inte varit så. Långt ifrån. Hennes längtan efter barn och sorgen över att det aldrig blev något är smärtsam att höra om. Samtidigt lyckas hon bjuda på ett sommarprogram som inte alls är nattsvart utan ärligt, dräpande och många gånger faktiskt också brutalt roligt. Det jag tar med mig konkret är att aldrig fråga någon kvinna i 40-årsåldern om hon har barn. Har hon det kommer du att få veta det inom några minuter ändå och kanske se ett foto eller två. Om hon inte har det är hon säkert glad att slippa frågan.

Idag skiner solen. Dags för en promenad med ännu ett program i lurarna. Jag ska också rösta på vem av de tidigare värdarna jag vill höra igen som en av årets vintervärdar. Jag skulle gärna lyssna på Özz Nujen, Josephine Bornebusch eller kanske Barbro Hedvall. Jag får botanisera lite i arkivet. Vem vill du höra?