Med ilskan som drivkraft

Jag har vikt så många hundöron i Diana Janses bok En del av mitt hjärta lämnar jag kvar  att jag skulle kunna bjuda på säkert 30 tänkvärda citat, men det tänker jag inte göra. Det är nämligen helheten som gör boken, inte de lösryckta meningarna. Boken är fylld av den ilska och frustration Janse känner då hon gång på gång inser hur lång väg Afghanistan har att gå innan det blir ett land som går att leva i med någon form av livskvalitet. Speciellt gäller det kvinnorna, Samtidigt är det en bok som förmedlar en bild av ett diplomatliv jag inte visste något om och kontrasterna till det mer klassiska bubbeldrickarlivet som också finns. Alla vågar nämligen inte åka till Afghanistan. Inte ens de som ska granska UD:s verksamhet där.

Då är det tur att det finns personer som Diana Janse, som vågar och vill befinna sig i ett land som egentligen är för farligt att leva i. Hon beskriver livet där på ett inlevelsefullt sätt och det är svårt att förstå att hon ibland föredrar det framför det bekväma livet i Stockholm. Jag vill inte säga att hon flyr, men hon kanaliserar i alla fall sin ilska och använder den till något konstruktivt. Hon hjälper, trots att det ibland verkligen blir två steg framåt och ett, två eller till och med tre tillbaka.

Jag tänker på de elever jag undervisat som flytt från Afghanistan. Många av dem via Iran, där afghaner bor i flyktingläger i väntan på att deras hemland ska bli ett land som går att återvända till. Den sorgen måste vara omöjlig att sätta ord på, men Janse försöker. Jag grips av hennes ärliga berättelse om två år i hennes liv som förändrade allt. Det är en berättelse om ett land där få har upplevt fred, men också en berättelse om en personlig resa.