Jag har läst Kallocain av Karin Boye och är glad att jag gjorde det. Punkt. Vad ska jag egentligen skriva om denna bok, som på många sätt är fantastisk, men samtidigt så vansinnigt tråkig. Huvudpersonen Leo Kall är nämligen en riktig tråkmåns, en ältande sådan. Dessutom är han inte så lite sugen på att bli något stort och framstår därför inte sällan som ganska osympatisk.
Boye hade mycket att inspireras av i samtiden. Både Sovjet och Tyskland gjorde sitt bästa för att ha total kontroll på sin befolkning och ledarna i dessa länder (och säkert många andra) hade troligen jublat över att ha Leo Kall i sitt stab. Kall är kemist och uppfinner sanningserumet kallocain och lyckas till slut till och med få koll på vad folk drömmer och tänker.
Det finns många problem med klassiker, men ett är att så många vill skriva böcker som liknar dem. Alltså känns Kallocain inte alls direkt nyskapande, vilket den torde varit då den kom ut, utan bara en i mängden av dystopiska samhällskildringar där staten kontrollerar invånarna.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är förbannat modigt att skriva en sådan här bok mitt under brinnande världskrig. Det är en bister kritik mot det totalitära samhället, liksom en kritik mot strävan efter världsherravälde. I boken finns en Världsstat och sedan inget mer. Bara ett utanför. Bara de andra. Trots detta anas en yttepytteliten optimism och ett hopp om att även den som tagit över världen har sina motståndare.
En klassiker jag är glad att jag läst och hade jag varit på humör hade det varit rätt kul att läsa 1984 och Du sköna nya värld för att kunna göra en jämförelse. Kanske i höst. Är inte så sugen på dystopiskt mörker just nu.
Dystopiskt mörker förresten, tala om tautologi.
Jag tycker mycket om alla de tre böckerna. Du sköna nya värld var min favvis i ungdomen.
Du sköna nya värld är en av mina favoriter också. 1984 tyckte jag var lite seg. Kallocain har jag precis börjat läsa, så det återstår att se om den är bättre än Du sköna nya värld, i min mening.
De känns båda som böcker man ”ska” läsa och det är alltid problematiskt.
Men spännande dock att Kallocain från lilla Sverige kom före den stora 1984, det ska man alltid skryta med! 😉
Det är det absolut! Det är en bra bok, bara inte så ovanlig längre.
Jag läste också Kallocain nyligen och känner precis som du, kände också detsamma för 1984 när fet begav sig. Är dock glad att jag läst, recension är på g.
Ser fram emot att läsa ditt inlägg. Inte så sugen på 1984 just nu, men vore lite kul att jämföra dem.
Läste Kallocain på gymnasiet i slutet av 60-talet. Då var den speciell, vi hade inte något annat utbud än böcker. TV gav inte så mycket. Den boken och Förvandlingen av Kafka kan jag aldrig glömma. De gjorde stort intryck på mig och jag minns dem än.
Det var en bra bok, men det banbrytande tror jag försvinner då så många inspirerats av den. Bra och dåligt på samma gång. Förvandlingen tyckte jag höll bättre, en fantastisk historia.