Första gången jag träffade Louise satt hon och väntade på sin mor på Place de la Sorbonne. Medan hon satt där tänkte hon på sin barndom och hur hennes mor varit då. Besvikelsen var stor över hur lite tid hon fått med sin mor.
Louise törstar efter kärlek, men är samtidigt rädd för den. Troligen är hon rädd för att bli sviken. När romanen En ovärdig dotter inleds ska hon bjuda sin pojkvän Pablo på en resa och får ett sammanbrott då allt inte blir precis som hon planerat.
Vad hon inte vet är att det växer ett barn i hennes mage. Att hon snart ska bli mamma. Alkoholen hon dricker under resan ger henne dåligt samvete under hela graviditeten. Louise verkar vara en person som oroar sig så fort hon inte har total kontroll. Jag känner igen mig i det, trots att jag lärt mig att släppa på kontrollen mer och mer.
I den här boken väntar Louise inte på sin mamma. Nu ligger mamma Alice i en sjukhussäng och väntar på att dö. Hon är inte längre vacker och full av liv. Hennes kropp har invaderats av cancer, buken fylld av vätska och allt är snart över. Ändå ger hon inte upp hoppet och hennes fd man, Louises pappa, bekostar den bästa vård som står att finna.
En ovärdig dotter börjar i slutet när Alice är död och Angèle är född. Louise står inför den stora utmaningen att bli en bättre mamma än hennes egen mor var. Det här är den vackraste inledning jag läst på länge!
Hon tror att jag är hennes mamma. Hennes tillit skrämmer mig. Det är inte normalt, tänker jag. Hon tror verkligen att jag är hennes mamma. Hon vet inte att jag är knäpp, ovärdig, en vandrande katastrof, proppfull av dåligt samvete, ett straff. Jag kan göra som jag vill, jag kan strunta i att älska henne, strunta i att uppfostra henne, jag kan till och med misshandla henne om jag vill, jag kan slänga hennes gosedjur, ge henne en örfil, skälla på henne utan anledning, glömma att ge henne nappflaskan, slå dövörat till när hon gråter, byta blöjor på henne eller låta bli, hon kommer att älska mig ändå, hon har inget val, hon kommer att älska mig.
Alice har gjort så mycket hemskt mot Louise att det inte är konstigt att det finns en osäkerhet och rädsla när hon nu fått en egen dotter. Louise har älskat sin mor trots allt. Hon älskar henne fortfarande. En mor är alltid en mor, något som borde ge Louise självförtroende, men som istället skrämmer henne rejält.
En ovärdig dotter är svartare och mer intensiv än föregångaren. Mer mångfacetterad och innehållsrik. Jag skulle inte säga att den är bättre, det vore för enkelt. Snarare annorlunda. Justine Lévy skriver böcker som berör och jag ser fram emot att läsa fler böcker av henne.