Jag läste om en bok. Min absoluta favoritbok. Jag läste om Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. En bok som vuxit i min tankevärld, som jag alltid burit med mig, men som blivit mer och mer diffus för varje år.
När det nu är klassikersommar kände jag att det var dags att våga språnget. Och jag vågade. Det är jag glad över. Det finns en särskild spänstighet över Söderbergs prosa och samtidigt stundtals ett flytande, lite drömlikt tempo. Jag älskar hur han ibland hackar upp språket i korta, inte sällan ofullständiga meningar, för att i nästa ögonblick låta dem bli långa och böljande. Jag minns att jag skrev en recension av Den allvarsamma leken på gymnasiet, där jag själv försökte experimentera med språket i Söderbergs anda. Den var totalt sönderkladdad när jag fick tillbaka den. Så fick man inte skriva menade min lärare.
Tidsperspektivet är intressant. Tiden går ibland vansinnigt långsamt, som middagen då Arvid glömt sin vigselring där detta diskuteras i oändlighet, medan berättelsen ibland gör stora och snabba hopp. Helt sonika berättar då Söderberg att tiden går, ibland med ett enkelt ”Det gick år” och se, det fungerar alldeles utmärkt. Ingen kursiv stil, inga tidsangivelser, bara ett konstaterande att vi inte följer personerna i boken under alla deras dagar. Alla dagar är nämligen inte viktiga. Sådant är livet.
Språket är många gånger så otroligt vackert och det är lätt att förstå att Söderberg ofta citeras. Läs det här till exempel:
Man väljer inte sitt öde. Och man väljer
lika
litet sin hustru, eller sin älskarinna eller sina barn.
Man får dem, och man har dem, och det
händer att
man mister dem. Men man väljer inte!
Om Arvid hade fått välja hade han valt Lydia Stille till sin hustru att älska i nöd och lust. Nu fick han inte välja. Livet valde åt honom. Hon behövde en man med pengar och den mannen var inte blivande läraren Arvid Stjärnblom. Som unga har de kanske en dröm om att kunna leva tillsammans, men det praktiska arrangemanget tycks ta över.
Det här inlägget innehåller spoilers. Jag har nämligen så mycket jag funderat kring under läsningen. Har du inte läst boken tycker jag att du ska göra det bums och sedan återkomma till inlägget. Om du inte orkar läsa och försöker använda mitt inlägg som en del av en skoluppgift om boken i fråga tycker jag att du ska ge den en chans. Sedan kan du gärna använda det jag skrivit, men glöm för all del inte källhänvisning.
Söderberg skriver skickligt om klass och får in en hel del politik i sin berättelse utan att göra den det minsta tung. Så här säger till exempel chefen på Nationalbladet om Arvids yrkesval:
[…] ge fan i lärarbanan, Herr Stjärnblom – så vida det inte särskilt roar er att hela ert liv slita en hund för ett stycke torrt bröd…
Arvid blir musikrecensent istället för lärare och får faktiskt en fast tjänst. Lydia är dock förlorad. Hon gifter sig med en äldre man och Arvid gifter sig med Dagmar, som han inte älskar men trivs tillsammans med. De bildar familj och livet är ganska okej ändå. De lever knapert, men inte fattigt och verkar frottera sig med den intellektuella eliten. Kort sagt har de det ganska bra, men i Arvids drömmar finns alltid hans första kärlek. Den han miste. I ett rosa skimmer svävar hon runt inom honom och tycks bli mer och mer perfekt ju längre tiden går.
Lydia och Arvid möts igen år senare på teatern.
Deras händer sökte och funno varandra.
De sutto tysta. Så sade hon tyst:
– Är du lycklig?
Han teg en sekund.
– Ingen människa är väl lycklig, svarade han. Men man får väl leva ändå, så gott man kan.
Ja, sa hon. Ja, man får väl det.
Sedan inleds den riktiga kärlekshistorien. Den hedniska. De smyger omkring först, men blir mer och mer modiga. När Lydia flyttar ifrån sin man till en egen lägenhet blir allt lättare. Men är de lyckliga? Lydia verkar ärligt talat inte kunna bli lycklig. Inte tillåter hon sig det i alla fall. Eller så handlar det helt enkelt om ett sådant enormt bekräftelsebehov som gör att Arvid inte räcker.
Jag tyckte inte lika mycket om Lydia när jag läste boken den här gången. Hon försätter sig i situationer som hon inte kan kontrollera. Samtidigt är det inte konstigt om en tonårskärlek som återses inte löser alla problem. Hon är helt enkelt en ganska trasig människa. Jag tycker synd om henne och förstår henne till viss del. Hon har väntat så länge på att livet ska börja och nu vill hon leva fullt ut.
Kanske är Arvids kärlek kvävande. Kanske är det faktum att han faktiskt är gift och inte satsar helhjärtat på kärleken det som förstör förhållandet. Kanske passar de helt enkelt inte ihop när den romantiska bild de har av varandra krockar med verkligheten.
Att gå bakom ryggen på någon är aldrig snyggt. Minuspoäng för Arvid alltså. På många sätt är han en trevlig och älskvärd person, men ack så feg. Dagmar får därför lätt min sympati. Någonstans tänker jag dock att hon måste varit medveten om att hennes man inte varit himlastormande förälskad i henne ens när de var nygifta. Borde hon inte märkt det?
Jag är förvånad över hur modern Den allvarsamma leken fortfarande känns, trots det ålderdomliga språket. Historien håller och den tid den utspelar sig i utgör nu en snygg historisk fond, snarare än en beskrivning och en kritik av samhället. Det funkar det också. Det är en snygg och rapp historia som väcker många frågor. Helt klart en klassiker jag rekommenderar er att läsa!
Jag har lyssnat till den som radioföljetong i sommar. Riktigt bra!
Jag läste den för första gången nu i somras och förstår verkligen vad det är med den som du älskar. En helt fantastisk bok.
Det är den, både innehållsamässigt och språkligt!
Det är en väldigt bra bok! En bok som tål omläsning också om man skall tro ditt inlägg.
Den tålde definitivt omläsning, men jag läste den på ett annat sätt nu än för 15 år sedan.
Tusen tack för Änglavakter som kom idag! Tänk att det lönade sig så att vara bred i sitt val av författare!
Ser att Excess formatet ändrats lite, gillar skarpt bokmärkestråden. När jag läste Flimmer fick jag använda små post-it lappar.
Nu ska jag låna/köpa Tusenskönor också så jag läser i ordning!
Kul!
Bokmärket är grymt bra. Hade två, så jag tänkte att du behövde ett! Hoppas du gillar boken.
Spännande att du valde de citat som jag minns väldigt väl från min läsning!
Jag läste den för första gången tidigt i våras, då jag insåg att det fanns vissa likheter med min bok. (Alltså tro nu inte att jag jämför mig med Söderberg men jag ville kolla hur likt det var). Och jag tyckte att karaktären Lydia var väldigt svår att tycka om. Hon kändes kall och egoistisk. lite som … ehum. Du vet vem.
Jag förundrades också över hur modern den kändes och tänkte mycket på det. Dessutom var en av de stora behållningarna inblicken i Stockholm/Sverige för hundra år sedan. Väldigt intressant!
Det finns likheter faktiskt! Var också väldigt imponerad av hur bra den höll och att den var bra även denna gång. Skönt!
Det är väl därför den går under kategorin ”klassiker”…
Men en del klassiker funkar sämre då de är så beroende av det samhälle de skildrar. Den allvarsamma leken känns tidlös på många sätt.
Den läser jag också, eller ja lyssnar på i P1s Radioföljetongen.
Tack för din intressanta analys. Jag har läst boken två gånger redan och kan tänka mig att läsa den igen nån gång.
Jag är väldigt glad att jag läste om den!