Betraktelser enligt O v.33

Veckans betraktelse blir på sätt och vis en fortsättning på förra veckans. Jag har funderat vidare på vem det egentligen är som har makten att berätta och för vem.

Att ge röst till de som inte själva kan berätta. En av de viktigaste uppgifterna litteratur har om du frågar mig. Jag har just läst Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar: 1 Kärleken och den är verkligen en viktig bok som berättar en historia som behöver bli berättad. Nu är jag inte purung, men jag var ändå överraskad över hur gömda de homosexuella var under 80-talet.

Historien berättas av vita män från mäktiga länder och den handlar i princip uteslutande om vita män från samma länder. Heterosexuella män, i alla fall utåt kanske ska tilläggas. Dessutom är det självklart vinnaren som skriver historia. Detsamma gäller allt för ofta i litteraturens värld. Det är männen från väst som prisas i litteratursammanhang. De är de stora författarna. Nu är 2012 och fortfarande skulle många höja rejält på ögonbrynen om en kvinna fick Nobelpriset i litteratur två år i rad. Jag skulle mest blivit ordentligt överraskad, för något sådant har aldrig hänt.

Det är kvalitet och inte kön som ska styra. Så brukar det låta när det ska förklaras varför en så stor del av dem som får Nobelpriset och andra litteraturpris är män. Undantaget Orange Prize for Fiction då, men är det verkligen ett riktigt pris om bara kvinnor kan få det?

Vad gör denna snedvridning med rösterna? Vems historia får vi höra? Jag läser gärna böcker om både män och kvinnor och ganska ofta är de skrivna av en kvinna. Det slumpar sig så. Kanske för att jag väljer efter kvalitet och inte kön. Eller kanske helt enkelt för att jag är kvinna.

Jag vill höra kvinnornas röster. Hur de lever i länder som jag inte varit i och inte vet mycket om. Jag vill höra minoriteters röster. De som lever ett liv i utkanten av samhället. De som inte är normen. Inte för att jag vill ha någon form av exotism, utan för att jag vill veta hur andra har det. Hur andra har haft det. Vad det är som gör att människor hamnat där de hamnat och levt på de sätt som de har levt.

Och så ibland vill jag bara ha igenkännelse. Vill läsa om någon som har det ungefär som jag och inse att jag inte är ensam. Sådan läsning kräver (kanske) en bok av och om en kvinna. Eller så räcker det att det handlar om en människa.