Mrs Dalloway diskuteras ikväll

Nu har jag äntligen läst klassikern Mrs Dalloway av Virginia Woolf, en klassiker som jag länge tänkt läsa. Förra gången gav jag upp, men den här gången hade jag svårt att förstå vad det var som gjorde att jag inte orkade läsa vidare förra gången. Troligen var jag lite för trött och splittrad. Woolfs kompakta språk, där varje ord är viktigt och där perspektiv kan bytas mitt i en mening, kräver full koncentration.

Handlingen är egentligen enkel. Vi får följa Clarissa Dalloway under en dag då hon förbereder den fest som hon ska ha på kvällen. Hon börjar med att köpa blommor och då hon befinner sig i London uppmärksammar hon flera personer. När hon gör det förflyttas handlingen till dem och deras tankar.

Stream of consciousness heter det väl fint? Eller inre monolog. Virginia Woolf låter sin text virvla runt precis som tankarna. Den allvetande berättaren flyttar sig från person till person. Ibland räcker det att en person går förbi någon annan på gatan för att berättarperspektivet ska byta person. Hoppa över från en till en annan helt utan förvarning. Det kräver mycket av läsaren och det är därför Mrs Dalloway är en bok som tar tid att läsa, trots sitt ganska ringa sidantal.

Mrs Dalloway kom ut 1925 och den känns fortfarande nyskapande. Många författare torde ha inspirerats av Woolfs sätt att skriva. Jag tyckte om den, gillade alla små detaljer skarpt, men tröttnade ärligt talat på stilen i slutet. Det var så snyggt att det blev tråkigt. Icke desto mindre är jag grymt imponerad av Woolfs sätt att skriva och känner spontant för att ta tag i andra halvlästa böcker av henne. Då jag studerade engelska och litteraturvetenskap möttes vi ofta. Ibland i form av ett utdrag, ibland som en hel bok jag inte hann läsa färdigt. Det är nackdelen med litteraturstudier, att vi läste så himla mycket att det var omöjligt att hinna med allt och att njutningsläsa för uteslutet.

Ikväll träffas bokklubben Bokbubblarna för att diskutera, eller kanske snarare dissekera Mrs Dalloway. Tanken är också att vi ska jämföra med Michael Cunninghams Timmarna,  som jag bara hunnit bläddra snabbt i för att friska upp minnet.