Lite för mycket av det goda

Jag har drabbats av precis det Jonas Thente är rädd för. Vill skriva en myssnäll recension av boken Rosengädda nästa, då jag är så himla förtjust i Emma Hamberg. Jag gillade hennes förra bok Baddaren väldigt mycket och Rosengädda nästa är på många sätt lite lik den, men skruvad en fem, sex varv till. Personerna är älskansvärda i sin bisarrhet, men de är lite väl udda för att de ska kännas trovärdiga. Det blir lite för mycket Hundraåringen över det hela. Faktum är att gänget till och med drar på roadtrip en gammal handikappbuss fylld med djur. Inte min grej, men säkert en bok som många kan gilla för att den är så trevlig.

Nu ska jag inte påstå att jag inte tycker om den alls, för det finns delar som får mig att småle. Jag tycker speciellt mycket om trettonåriga Bror som lurar sina föräldrar att han ska på seglarläger en månad och därför inte kan åka med dem till USA. Istället hoppas han att de ska hitta tillbaka till varandra om de får lite tid själva. Även Bror är riktigt udda i sina kostymer och med sitt mycket lillgamla sätt, men han når ändå mitt hjärta. Dessutom är han en tvättäkta frankofil och sådant gillas alltid.

Det finns inget seglarläger. Istället åker Bror till Stockholm och bor hos den minst sagt excentriska djurälskaren Jane. En person jag inte har lika lätt att ta till min. Hon förblir på många sätt en absurd skugga med ekorrar i sin bh.

Ännu en stukad figur hittar till Jane, nämligen Tessan, som lämnar en tråkig man och ett lika tråkigt jobb för att bege sig till huvudstaden. Hon är okej, någon jag kan tänka mig att följa vidare i fler böcker. Det kan bli något av henne, trots att hon kanske inte hinner utvecklas riktigt så mycket som jag skulle önska i denna första bok i en planerad trilogi.

Så vad ska jag säga? Emma Hamberg har varit bättre, men Rosengädda nästa är inte tråkig, snarare lite för lite tråkig. Det blir lite för annorlunda och för udda. Kanske sätter sig figurerna i kommande böcker, men än så länge är jag tyvärr inte jätteimponerad.