Jag känner för att tokhylla

Jag älskar när författare avslöjar varför de valt titeln till sin bok och när det sker mitt i handlingen. Som i förbifarten. Då brukar jag rysa lite av välbehag. Jonas Gardell förklarar varför hans nya trilogi heter Torka aldrig tårar utan handskar redan i inledningen och det förstör magin lite. För något måste jag klaga på. Det går  inte för sig att vara en tokhyllande bokbloggare. Lite oseriöst liksom. Så gör inte riktiga recensenter.

Men jag tänker tokhylla.

Första delen i den planerade trilogin heter Kärleken och handlar om många olika sorters kärlek, som den till sina barn och till gud, men främst om kärleken mellan män.  Vi tas med till Stockholm under de sista månaderna av 1982, där stadens homosexuella lever ett liv i det dolda. Vid centralstationen, i parkerna, hos RFSL eller Timmys bakom tjocka gardiner och någon gång i den egendefinierade familjen. Samtidigt sprider sig en sjukdom som bara verkar drabba just dessa män, en sjukdom kallad bögcancer.

Jag vet inte hur Gardell gör, men det räcker med ögonblicksbilder av bokens personer, för att jag ska ta dem till mitt hjärta. Redan från början vet vi också att en man ligger döende i en sjukhussäng, drabbad av den hemska sjukdomen. Hela tiden ber jag att det inte ska vara någon av de personer som jag redan börjat tycka så mycket om.

Kanske är det Rasmus som fångar mig mest. Den mobbade och annorlunda småstadskillen som börjar ett nytt liv i Stockholm. En sorts blandning av Juha och Tomas från En komikers uppväxt, som ändå verkar ha större förmåga att förändra sitt liv. Hemma finns hans övergivna föräldrar som visserligen önskar att han ska ha det bra, men helst vill behålla honom hos sig för evigt. Rasmus är ingen som jag egentligen tycker synd om längre, istället applåderar jag hans försök att faktiskt leva som han vill.

Väldigt snart träffar han Paul, lite äldre, lite mer sliten, lite desillusionerad, men mycket mer säker på sig själv och sin sexualitet. Han har redan skapat sitt alternativa liv och dessutom en ny familj. En man med ett stort hjärta som är lätt att tycka om.

Och så Benjamin som är Jehovas vittne, knackar dörr och lämnar traktat till den som är intresserad och säkert till den som inte är det. När han knackar på Pauls dörr blir han inbjuden av ett skäl som inte har något med religion att göra. Första mötet med Paul och Benjamin är fantastiskt. Paul konstaterar snabbt att Benjamin är homosexuell och undrar försiktigt om han själv är medveten om det.

Det är Paul som sammanför Benjamin med Rasmus och det är då den riktiga kärlekshistorien tar sin början. Det är också då en större gemenskap börjar byggas. En liten värld där de faktiskt är okej att visa sin kärlek, där det är okej att vara bög, att vara sig själv, att leva fullt ut.

Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken är en viktig bok. Gardell ger en röst åt dem som inte fått berätta sin historia och gör det med värme, kärlek och respekt. Språket som redan i Jenny var fantastisk, har utvecklats ytterligare. Det är lågmält, stillsamt och vackert. Långt ifrån den excentriske och högljudde komiker som Gardell ibland kan vara.

Ibland balanserar han på gränsen till att bli för pretentiös, men det blir ändå aldrig för mycket. Jag tycker om  bibelreferenserna, som konstaterandet attde homosexuella vandrar till Stockholm som Abraham beger de sig till det nya landet. Jag tycker också om symboliken med den vita älgen. Han som är annorlunda och borde skjutas. De rätta generna ska föras vidare. För rasens bästa.

Det är tungt att läsa Kärleken och ibland ville jag ta en paus för att hämta andan.  Samtidigt är det en så vacker berättelse om identitet och kärlek att jag har svårt att sluta läsa. För att vara den första delen i en trilogi fungerar den oväntat bra. Karaktärerna har redan hunnit utvecklas och fördjupas, men har mycket kvar att ge. Miljön börjar bli bekant, problematiken likaså. Jag ser redan fram emot bok nummer två Sjukdomen, men tyvärr kommer den inte ut förrän i vår. Vad skönt det är när favoritförfattare inte bara levererar, utan dessutom gör det med finess. Det är definitivt dags för ett Augustpris, eller i alla fall en nominering. Samtidigt tror jag att Gardell redan fått sitt pris bara genom att våga skriva och att bli läst. Nu får de personer som kanske glömts bort, eller i alla fall gömts undan, en plats i litteraturen och det är på tiden.