Katerina Janouchs bokserie om barnmorskan Cecilia Lund är både välskriven och lättläst. Det är skönt att återse personerna i bok efter bok, speciellt då huvudet är lite snurrigt så här några veckor efter semestern.
Femte boken har fått namnet Modershjärtat och tillhör definitivt de mest spännande böckerna i serien. Huvudpersonen tillbringar boken i en sjukhussäng. Det är Cecilias mormor Sonja som i inledningen av boken blir påkörd av en smitare. Snart går det upp för både oss läsare och hennes familj att förklaringen till olyckan står att finna i det förflutna.
Visst låter det som en bok lik många andra, med luras inte av den till synes enkla handlingen. Katerina Janouch kan bättre än så. Det som hänt har verkligen betydelse och hämnden blir trovärdig. Möjligen knyts det ihop lite väl perfekt i slutet, men vägen dit är mycket spännande.
Hur går det då för Cecilia? Jo, hon överlever, men det är knappt. Att vara hemma med ännu ett barn är kanske inte det roligaste hon varit med om. Hon har svårt att slappna av och längtar tillbaka till jobbet. Att unge nummer fem är ett synnerligen oharmoniskt exemplar gör inte direkt saken bättre.
Maken John fortsätter att vara både omogen och osympatiskt. Jag har verkligen svårt att förstå vad Cecilia ser hos honom. Han tycker så förbannat synd om sig själv. I den här boken lever han och Cecilia helt parallella liv och äktenskapet verkar ännu en gång vara på upphällning. Jag tänker att de måste komma till ett beslut snart. Ska de satsa eller ge upp?
Mamma Christina gör sitt bästa för att leva ett liv utan alkohol. Ibland går det utmärkt, men Sonjas olycka gör det helt klart svårare. Jag känner ändå mer och mer sympati för Christina, som visar sig vara mer än mänsklig.
Det är många mammor som kan ha gett boken dess titel. En av de saker jag verkligen gillar med Katerina Janouch böcker är just de starka kvinnorna. Jag gillade Modershjärtat och vill definitivt läsa fler böcker om Cecilia. Det får vi väl?