Jag fegade först ur och tänkte hoppa över veckans Bokbloggsjerka, då uppgiften kändes så himla svår. Jag bestämde mig sedan för att göra ett försök.
Annika vill den här gången att vi funderar över vad som är typiskt för svenska deckare och även att vi jämför med deckare från andra länder.
Starka kvinnor finns det gott om i svenska deckare helt klart. Är de inte huvudpersoner, så lyckas de ändå lägga sig i de aktuella fallen. Då tänker jag främst på Camilla Läckbergs Erika, som ständigt lägger näsan i blöt. Eller psykologen Siri Bergman, som inte alls borde utreda fall.
Många av dessa starka kvinnor har små barn och/eller ett komplicerat förhållande. Vardagslivet får stort utrymme, ibland nästan för stort. Det blir mycket blöjsnack och kanske lite för lite polissnack.
Malin Fors i Mons Kallentofts böcker har dessutom fått många av de annars typiska manliga egenskaperna, dvs alkoholmissbruk och depression. Annars finns denna typ kanske främst i amerikanska deckare och då tänker jag på t.ex. Harry Bosch.
Mina brittiska favoriter är Thomas Lynley och Roy Grace. På många sätt liknar de varandra. Gentlemän som båda förlorat en älskad och söker sig tillbaka till livet. Det finns många manliga, brittiska huvudpersoner, men få kvinnor.
En annan sak som är väldigt vanlig i svenska deckare är de två parallella tidsplanen, där ett av dem inte sällan är kursivt skrivet. Inte något jag är ett fan av. En av dem som kommer undan med det är Ann Rosman, som är duktig på att knyta ihop flera historier och dessutom ge huvudpersonernas privatliv lagom stor plats.
Tycker att du fick till ett gediget svar och kom undan med hedern i behåll.