Bokmässepepp del 18: Maria Ernestam

Foto: Thron Ullberg

Maria Ernestam är en av mina absoluta favoritförfattare och jag har läst och tyckt om alla hennes böcker. Så mycket att jag förra året var tvungen att stövla fram och tala om det för henne, trots att jag alltså inte kunde köpa någon signerad bok. I år vill jag definitivt köpa ett signerat exemplar av nya boken Marionetternas döttrar som kommer ut i början av oktober. Idag är jag både glad och stolt över att just Maria Ernestam berättar om sin bokmässa.

Du är aktuell med din sjätte roman Marionetternas döttrar, kan du berätta om den?

Boken inleds med att en elvaårig flicka, Mariana, gör en fasansfull upptäckt. Fastbunden på en av hästarna på familjens karusell snurrar hennes pappa runt runt. Han har blivit skjuten till döds. Drygt trettio år senare bor Mariana kvar på samma ort, där hon driver en sagolik affär som säljer antika leksaker, böcker och marionetter. Hon har funnit sig tillrätta. Men allt förändras när amerikanen Amnon Goldstein flyttar dit, en karismatisk man som vinner folks förtroende. Genom att prata med människor får han dem att göra saker de aldrig tidigare vågat. Somliga störs dock av hans närvaro och när otäcka och oförståeliga saker börjar hända blir stämningen alltmer spänd. Begravda minnen rivs upp, även mordet på Marianas pappa.

 

Min favorit av dina böcker är Busters öron och trots att det kanske är som att välja en favorit bland sina barn, skulle jag vilja fråga vilken av dina böcker du själv tycker bäst om?

Det där är verkligen en svår fråga eftersom jag har ett alldeles särskilt förhållande till var och en av mina böcker. Men just nu skulle jag säga att Marionetternas döttrar ligger mig väldigt nära om hjärtat. Min farfar betydde mycket för mig och historien har hämtat inspiration från honom och hans mycket modiga agerande när han under det andra världskriget tog emot judiska flyktingar i sitt hem i Skåne. Sedan har den givit mig möjlighet att skriva om marionetter, och marionettdockor har alltid fascinerat mig. Jag köpte en docka i Prag en gång, och mannen som hade tillverkat den sa till mig att den skickligaste marionettmästaren är den vi alla har inom oss när vi rycker i våra egna trådar i olika sammanhang. Jag har aldrig glömt det där.

 

I slutet av september är det Bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Vad har du för planer för årets mässa?

Jag ska sitta i montern hos Bonnier, tala på Författarcentrum och signera hos Månpocket. Sedan ska jag ha ett stort seminarium med historikern Christopher O’Regan, med titeln ”Kanske kärlek är allt”. Båda våra aktuella böcker tar upp kärlek och vad det gör med människor och det där ser jag verkligen fram emot att göra. En av kvällarna ska jag träffa mina utländska förläggare och översättare. Sedan ska jag förstås umgås med alla kollegor, förlagsfolk och bokintresserade människor i största allmänhet. Jag njuter av varje stund på mässan.

 

Vilken författare vill du själv lyssna till?

Theodor Kallifatides när han pratar om Grekland. Mikael Niemi och Erlend Loe när de diskuterar finsk humor och hur Arto Paasilinna har påverkat dem. Och så många som möjligt av de besökande irländska, som Éilís Ní Dhuibhne och Kevin Barry – jag har en klockarkärlek till Irland och irländsk litteratur. Annars är det alltid ett nöje att lyssna på Johan Theorin när han berättar sina skrönor från Öland. Jag ser också fram emot att höra Åsa Larsson och Lina Forss.

 

Vilken monter missar du inte?

Jag kommer att vistas mycket i Bonnierförlagens monter, där mitt förlag Forum huserar. Det är min fasta punkt på mässan. Men eftersom temat för årets mässa är nordisk litteratur så kommer jag att söka upp så många nordiska montrar som möjligt.

 

Årets tema är Norden. Vilken är din nordiska favoritförfattare?

Finlandssvenske Kjell Westö. Han är en absolut underbar skribent. Hans episka romaner, skrivna på ett fantastiskt språk, beskriver vitt skilda karaktärer på ett sätt som gör att man känner deras andedräkt mot kudden eller de klapprande stegen mot gatstenarna.

 

Vad har du för råd till den som besöker mässan för första gången?

Att ta ett djupt andetag och glädjas åt trängseln eftersom det betyder att intresset är ohotat stort för litteraturen. Att gå på så många seminarier som möjligt, gärna sådana där två eller tre personer möts. Samt att besöka också de mindre kända förlagens montrar och få med sig något annorlunda än det som redan är välkänt. Att dricka vatten, samt kaffe eller te om man blir trött. Att inte vara rädd för att gå fram och prata med författarna. De är där för besökarna. Jag blir glad varenda gång någon kommer fram och vill hälsa på mig.

 

Nu var det väldigt skönt att höra att det är okej att dundra fram och prata med författare. Jag blir mer och mer som min mor som konstaterar att alla behöver komplimanger. Bra tips att glädjas åt trängseln. Ska försöka med det i år. Ska också försöka att få tummen ur och läsa något av Kjell Westö.