Böcker ur olika genrer fyller olika behov hos mig. Jag skulle inte fixa att bara läsa böcker ur en genre utan behöver mångfalden. Jag är en person som sällan stannar i nuet, utan försöker hitta nya vägar och nya utmaningar. Trots att det självklart finns olikheter inom en genre är det inte nog för mig. Därmed inte sagt att jag inte fascinerar av dem som hittar allt de behöver på samma ställe. Jag önskar ibland att jag kunde vara lite mindre splittrad. Om inte annat skulle alla nya böcker jag ville läsa troligen bli färre och just nu känns det som något jag behöver. Ett rimligt uppdrag är inte att läsa nytt i alla de genrer jag tycker om.
I veckans bokbloggsejrka frågar Annika om vad det är som gör att vi läser böcker ur de genrer vi föredrar. Mest tycker jag om samtidsromaner. Det är viktigt att de är välskrivna och de får gärna handla om människor som inte har det så lätt. Dessa läser jag för att förstå min samtid, för att fångas av olika människoöden och kanske lite för att inse att jag har det ganska så bra. De får gärna utspela sig i Sverige, för igenkänningens skull.
Ibland vill jag lära mig något när jag läser. Långt ifrån alltid, men ibland. Då läser jag gärna romaner om människor som lever på platser jag inte besökt, eller i tider jag inte upplevt. Historiska romaner är inte riktigt min kopp te, men att läsa böcker som handlar om en historisk period som ligger ganska nära i tiden tycker jag om. Som exempel kan jag ge En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie som lärde mig en hel del om Biafra och Jonas Gardells nya Torka aldrig tårar utan handskar som gav mig insikt i hur det kunde vara att leva som homosexuell i 80-talets Stockholm. Jag tycker om när det historiska inte är det primära, utan när fokus ligger på människorna.
Ibland vill jag inte annat än att bli road. Då läser jag gärna deckare eller chick-lit. Välskrivet ska det vara och det finns definitivt guldkorn i båda dessa genrer. Det bästa med deckare är att det finns bra serier där jag kan följa mina favoritkaraktärer i flera böcker. Det ger extra avslappning att inte behöva lära känna ett nytt persongalleri, utan bara gå helt in i historien. Både deckare och chick-lit erbjuder dessutom en tydlig mall som också kan vara skönt ibland.
Vill jag läsa något kreativt både sett till form och språk är ungdomsböcker fantastiska. Dessutom brukar personbeskrivningarna inom denna genren vara riktigt, riktigt bra. Inte sällan är författare som skriver för ungdomar både ärliga och modiga. De har en publik som inte har tålamod med något segt och oinspirerat utan vill ha driv. Apropå debatten om Jens Liljestrands nedvärderande uttalande om ungdomsböcker, skulle jag definitivt hävda att han inte läst ungdomsböcker på många år. Jag skulle (tyvärr) säga att det finns enormt mycket fler bra böcker för ungdomar nu än när jag och herr Liljestrand var unga. Jag skulle till exempel råda honom att läsa såväl Stephen Chobsky, John Green och Sonya Sones, som Ester Roxberg, Christin Ljungqvist och Lisa Bjärbo. Mycket begåvade författare som råkar skriva för ungdomar. och det finns väldigt, väldigt många fler.
Ibland behöver jag bara fokusera på språket och stämningen. Då orkar jag inte läsa stora textmassor, men vill ändå ha kvalitet. Det är då jag försvinner in i lyrikens underbara värld. Allt för läge sedan nu. Att bara duttläsa som jag gör nu, finns det visserligen en poäng med, men det ger inte det lugn en riktigt bra diktsamling kan ge.
Vad läser du? Och varför?
Vad bra att du hittar en plats för lyrik också- jag har försökt länge att läsa mer dikter. Det lyckas bättre och sämre!
Har varit riktigt dålig på det i år och tror att det beror på mitt livstempo. Lyrik kräver eftertanke!
Jag läser mest ungdomsböcker nuförtiden vilket blev mitt svar i veckans jerka.
Hur kommer det sig? Kikar in och kollar!
Jag blir så full i skratt, för vi läser verkligen HELT – jag höll på att säga olika, men var jag egentligen menar är diametralt motsatta – genrer. Jag läser helst facklitt, och om jag läser skönlitt skyr jag samtidsskildringar som pesten. Jag tycker att jag har samtida människor med vanliga samtida liv upp till öronen redan, de behöver jag inte MER av 😀
Ang. ungdomsböcker känns det alltid lite som jag fuskar när jag läser dem. Visst är de i många fall bra, men det är ju så satans lättlästa, då räknas de ju nästan inte. Hmm.
Fusktanken kan jag förstå! Facklitteratur kan funka, men det känns ofta som om jag jobbar när jag läser det. Inte så avslappnande. Och nej, allt för mycket fantastik är inget för mig, det gör mig nervös.