Gardell varnar för att han kan börja gråta när han talar om Torka aldrig tårar utan handskar
Ett hedersuppdrag att berätta om dem som inte längre finns med oss. Det var 30 långa år sedan. Okej att prata om äckel i samband med homosexuella. Om hur det hände att någon fimpade i hans mat, eller bli jagad med kniv på Ikea, eller att få bögjävel sprejat i sin lägenhet av hantverkare. Det är svårt att förstå nu.
Jonas Gardell talar om vikten av att aldrig glömma. Att minnas så att det aldrig händer igen.
Om modet av att våga kräva kärlek även som homosexuell. Om bokpesten som en hämnd från Gud för att de syndat. Om hur begravningarna var så många att det var lika bra att ha begravningskostymen på kontoret.
Denna tid har aldrig blivit skildrad i svensk litteratur, påpekar Gardell och menar att det är det absolut viktigaste han skrivit. Tvåan och trean är bättre lovar han. Allt är sant, allt är äkta, allt är viktigt.
Det märks att det här är ett otroligt viktigt projekt det här är. Hans känslor ligger utanpå och jag får tårar i ögonen.
Lär din din historia, glöm inte och låtsas inte att det aldrig hänt. Då sviker du. Jag lämnar Gardell med en klump i magen. Jag har läst och gråtit.
Ska försöka knö mig fram och lyssna på honom idag.
Jag ser verkligen fram emot att läsa ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Ska läsa klart Sandels Alberte-triologi, och sedan är det Gardells tur.
Det enda jag önskar är att jag hade fått hela trilogin på en gång!
Jag ser fram emot att läsa den, tror framför allt att den kan vara väldigt intressant och givande i kombination med Andreas Lundstedts ”Mitt positiva liv” som jag läste relativt nyligen