Hellberg, Milewski och Koljonen

Jag älskar både Amanda Hellberg och Johanna Koljonen, men Jenny Milewski är en ny bekant. Hennes Skalpelldansen låter intressant om än kanske lite väl våldsam.

Styggelsen är den bok av Amanda Hellberg som jag inte läst. Vill definitivt göra det! Nu skriver hon på fjärde boken om Maja Grå, som förändrats från litterär skräck till mysrysare som kanske är mer kommersiella. Koljonen värjer sig lite för orden, men de kommer ändå att diskutera vikten av att bli läst.

Milewski talar om hur hon fick idén till sin bok, hur hon skrev om det hon tyckte var roligt,  bok i boken, författare som huvudperson, mördare i mask osv. Hon vill roa sig själv och inte skriva om vardagslivet med alla köttbullar, som man ändå lever i. Föreställningen om att män skriver skräck-och våldsskildringar, medan kvinnor skriver om vardagen. Är det så? När man tittar på nominerade romaner inom genren så är det absolut så.

Skriver kvinnor om stämningar och män om splatter? Det stämmer inte om dessa författares debutromaner. Hellberg menar dock att det kan vara mer effektfullt att lämna till läsaren att fylla i, istället för att skriva ”tortyrporr”.

Hellberg pratar också om tanken ”what if”, som är viktig då hon skriver.  Tänk om det kom ett ufo eller en mördare nu när jag står och väntar på bussen. Vad händer nu om vi slipper vänta? Försvinner dessa författare när ingen längre behöver vänta sysslolös?

Sture Bergvall har tydligen inspirerats av böcker om Hannibal Lector och American psycho. Han skapade en massmördare utifrån det som han läst. Är det fria ordet alltid bra? Kan litteraturen gå för långt?

Amanda Hellberg menar ändå att verkligheten alltid överträffar dikten och berättar om två tyska bröder som har en korvfabrik och där gör sig av med ett stort antal kvinnor som de mördat.

Varför dras vi till våldsamma skildringar? Milewski menar att det kan vara ett sätt att bearbeta det hemska och Hellberg talar om att man övar på att känna det hemska och lära sig att hantera det i en trygg miljö. Hur skulle man reagera om något totalt oväntat skulle hända, typ att ett gäng zombies kommer in i salen? Just zombies är inte alls min grej. Jag föredrar de mer mysiga skräckisarna, med spöken och annat klassiskt. Är det för våldsamt vill jag inte vara med.

Slutligen diskuterades genren skräck, som blivit mer accepterad nu. Spökhistorier funkade då, men inte skräck skriven av t.ex. King som räknades som skräp och inte togs in i på biblioteken. Kvinnliga författare ses kanske som sämre nu efter Twilight, men det är väl knappast skräck. Hellberg berättade om sin agenda att i böckerna ha en massa starka kvinnor och män mer som kuttersmycken. Samtidigt fortsätter diskussionen kring hur manliga och kvinnliga författares budskap och persongalleri.

Det här var ett riktigt bra seminarium. Avslappnat och roligt. Johanna Koljonen är definitivt vansinnigt bra. Amanda Hellberg var lugn och sympatisk och Jenny Milewski väckte min nyfikenhet.