Jag tyckte verkligen om Belinda Bauers Mörk jord, där vi träffar lille Stephen Lamb, som försöker få reda på var hans mördade farbror ligger begravd. Alltså hade jag höga förväntningar på uppföljaren.
Andra boken Skuggsida utspelar sig i samma lilla by och Stephen Lamb flimrar förbi. I centrum står polisen Jonas Holly, som får se sig själv förpassad till utkanten av utredningen, då storstadspolisen dyker upp. I byn mördas flera äldre människor och fallen ses som nationellt intresse.
Jonas Holly är en trevlig bekantskap. Hans förhållande till sin sjuka fru, hans frustration över att inte ses som en kompetent polis och hans rädsla då någon hotar honom och dessutom beskyller honom för att vara orsaken till morden.
Och nu vill jag varna för spoilers. Inte väldigt explicita, men har du inte läst boken och vill göra det kanske det är dags att sluta nu. Länge tycker jag att Skuggsida är om möjligt ännu bättre än sin föregångare, men det förändras snart rejält.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva och kanske är det därför jag skjutit på det här inlägget så här länge. Skuggsida är nämligen långt ifrån en dålig bok. Stämningen från första boken finns kvar, språket är precis lika bra, personerna är lätta att engagera sig i, spänningen är stor och sedan BAM, och därefter totalt antiklimax. Inte ett jaha, utan ett riktigt antiklimax. Jag blev både frustrerad och lite förbannad. Nu hoppas jag ändå att Bauer vet vad hon gör och syr ihop historien i tredje boken Ni älskar dem inte. Jag tycker nämligen för mycket om Belinda Bauer för att ge upp henne.
Jag håller med fullständigt om den här boken, men tycker faktiskt att hon lyckades få till det bättre i ”Ni älskar dem inte” sen igen, den var lite mer som första boken.
Okej vad bra, då ska jag läsa den!