Jessica på Ord och inga visor listar författare som aldrig fick nobelpriset, men som borde fått det. Jag hänger på med några egna kandidater av förbisedda författare.
Jag håller med om att August Strindberg borde fått priset i en tid då var och varannan svensk fick det. En gigant som fortfarande håller, undantaget den allt för tidsberoende Röda Rummet. Ännu bättre är Hjalmar Söderberg, men inte heller han fick priset. Inte heller fantastiska Karin Boye.
Självklart kan inte bara svenskar få priset, men även utanför Sverige finns också författare som förtjänar uppmärksamhet.
Inger Christensen är en av mina absoluta favoritpoeter. Hennes Alfabet är lysande och den mest kända samlingen Det är också mycket läsvärd, om än lite mer svårtillgänglig. Andra nordiska giganter som förbisetts är till exempel Karen Blixen och Henrik Ibsen. Ibsen har jag läst mycket av som jag tyckt mycket om. När det gäller Blixen är det sämre. Att kalla henne favorit är alltså överdrivet, men att hon förbisågs är ändå mycket tråkigt.
Att Franz Kafka inte fick det är kanske inte lika konstigt, då få av hans verk publicerade innan hans död. Virginia Woolf var kanske för kontroversiell, över huvud taget verkar få stora modernister pristats.
Kanske borde Akademien tänkt lite mer som jag. I alla fall hade det gjort könsfördelningen lite mer smakfull. Om det nu är snille och smak som ska gälla menar jag.
Jag fortsätter hävda att Astrid Lindgren absolut borde få in under beskrivningen att ”inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning”. Visst, det är inte finlitteratur, men OJ vilken skillnad hennes litteratur har gjort.
Jag älskar Astrid Lindgren, men gällande nobelpriset säger jag nej. Tycker att det finns en funktion i att lyfta fram författarskap som gör skillnad för många, men hellre någon som kan få mer uppmärksamhet och genom detta påverka ännu fler.
En del fantastiska författare har dött alldeles för unga, Bolaño och Lispector till exempel.
Har båda dessa författare kvar att upptäcka. Två tunna böcker står i hyllan och väntar. Kanske ska ta tag i dem för att bota lässvackan.
Skickar dig samma kommentar som jag gav Ord och inga visor. Själv är jag ingen beundrare av Strindberg, men ska för den skull inte förneka att han vore en rimligare pristagare än Heidenstam eller Karlfelt. Astrid Lindgren hade inte varit rimlig, men däremot skulle jag kunna tänka mig Tove Jansson. Hur som helst blir listan över dem som missats snabbt så absurd att man kan få för sig att akademin ibland ansträngt sig för att hitta någon som inte i efterhand skulle visa sig bli en klassiker. Se bara på de fortfarande levande 1800-talsförfattare som man undvek de allra första åren: Tjechov, Ibsen, Mark Twain, Henry James, Sholem Aleichem, Frank Wedekind, Rilke. Kvinnliga författare? Förvisso Marguerite Duras, men hur är det med Edith Wharton, Katherine Mansfield, Karen Blixen, Rebecca West, Marguerite Yourcenar, Simone de Beauvoir, Shirley Jackson, Iris Murdoch, Angela Carter, Flann O’Brien? Yukio Mishima hade fel politiska åsikter, liksom Louis-Ferdinand Celine och Ezra Pound och Bertold Brecht och Arthur Koestler och Graham Greene. Tydligen också Jorge Louis Borges. Folk med fel sexuell inriktning har förstås aldrig fått priset under de första drygt hundra åren (Benavente och Selma Lagerlöf höll sig i garderoben): Evelyn Waugh, Jean Genet, Christopher Isherwood, W. H. Auden, Jean Cocteau, Federico García Lorca, André Gide, Truman Capote, E. M. Forster, Allen Ginsberg, Marcel Proust, Tennessee Williams – och där ryker förstås också Willa Cather, Virginia Woolf, Patricia Highsmith, Colette, Djuna Barnes, Monique Wittig. J. G. Ballard och Stanislav Lem och Ursula K. Le Guin var för förknippade med science fiction, Somerset Maugham var för populär, Vladimir Nabokov skrev en för chockerande bok. Man kan hålla på länge.
Visst kan man! Visserligen ett bevis på att man kan bli en klassisk författare utan nobelpriset. Håller med om Tove Jansson som troligare pristagare än Lindgren. Auden är också en favorit. Bland många andra.