Jag vet att Ingenbarnsland nominerats till Augustpriset och att den hyllats av många. Jag borde fascineras extra av att den utspelar sig i Göteborg och att jag och författaren Eija Hetekivi Olsson växte upp under ungefär samma tid. Ändå har jag kämpat mig igenom de första 150 sidorna. Nu ger jag upp.
Det är inget större fel på Ingenbarnsland egentligen, mer än att jag läst den hundratals gånger förut. Dessutom i bättre versioner. Jag tycker att det är viktigt att Miiras berättelser blir berättad, men jag fastnar inte i den. Detta trots den viktiga debatten om vem som ska få höra till.
Jag tror att jag mest har svårt för Hetekivi Olssons distanserade och konstaterande sätt att skriva. Snarare informativ än skönlitterär på många sätt och kanske är det därför jag inte riktigt blir engagerad under läsningen.
Möjligen gör jag ett nytt försök vid annat tillfälle, men idag lämnar jag tillbaka Ingenbarnsland till biblioteket.
Vad synd att du känner så. Jag tyckte Ingenbarnsland var en stark och mycket läsvärd bok.
Verkar som att jag är ett undantag, vilket gör att jag kanske ger den en chans till. Kanske om den går att låna som e-bok.
Finns som e-bok 🙂
Att låna? Sökte idag. Måste ha missat.
Ja vissa böcker är hopplösa,jag gillade inte Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman. Den vann Augustpriset 2010. Ha en bra dag
Mia
Fastnade i Den röda grevinnan också, trots att jag gillade den var den allt för seg.
Men så befriande att du slutade läsa. Tycker att det är helt rätt att göra så när man inte känner för en bok. Augustprisnominerad eller ej.
Hm, den här hade jag tänkt läsa. Den kanske åker ner lite i högen nu..
WHAT? Jag älskade den från första till sista sidan och tyckte den var väldigt skönlitterär i sitt alldeles säregna språk. Trodde verkligen att du skulle gilla den faktiskt!
Behöver kanske ge den en chans till, men fastnade som sagt inte alls.
Oj, den ligger hemma hos mig men nu blev jag ju inte så pepp. jag kände lite samma sak för Anyurus nominerade bok som jag läste nyss.
Många gillar skarpt. Läste ditt inlägg om Anyuru och båda författarna verkar ha ett annorlunda språk. Det blir lätt älska eller hata då tror jag. Eller ett jaha till och med om det är språket som är grejen och inte innehållet.