Att höra till eller stå utanför?

Sami Said debuterade i augusti med romanen Väldigt sällan fin, som definitivt imponerar på mig.  En utvecklingsroman om Noha, en ung man från Eritrea som lämnar sin hemstad Göteborg och börjar studera på universitetet i Linköping. Visst är han svensk, han har levt sitt liv här, men hans pappa är noga med att se till att han förblir eritrean. Muslim och eritrean, det är hans identitet.

I Linköping bor Noha i studentkorridor och gör allt för att inte synas eller märkas. Han går till köket när han vet att ingen är där och gömmer sig aktivt från människor runt omkring honom. Två personer lyckas dock ta sig in i hans personliga sfär, Fredrik som fascineras av islam och Anna som snarare fascineras av Noha.

Fadern finns där ständigt i bakgrunden. Som Nohas samvete dikterar han i sin frånvaro sin sons liv. I kontrast till faderns konservativa och stränga syn på religion står fastern som kommer in i berättelsen då Noha reser till Saudiarabien och sedermera Eritrea då farfadern dör. Där blir fadern en annan, en svag, sjuk och inte minst udda figur. Hans syster står för en helt annan islam och försöker påverka Noha att ta kontroll över sitt eget liv.

Den mest konservativa och mest rättrogna av dem alla är dock Fredrik och det gör berättelsen lite extra intressant. Det är kvinnorna mot männen, längtan efter att leva fullt ut mot rädslan för förändring. Med små, små medel bygger Sami Said upp en rejäl konflikt inom Noha som först efter ett långt tag når ytan. Stillsamt även då på många sätt.

Boken består av två delar. En i Sverige och en i Eritrea. Sami Said ställer fler frågor än han ger svar, men trots att de båda delarna egentligen inte hör ihop bildar de en helhet. Det handlar om att inte höra till, både för Noha, kusinerna i Saudiarabien och för hans pappa. Det svåra i att skapa en identitet man kan leva med utforskas på ett väldigt snyggt, klurigt och personligt sätt av Sami Said.  En bok som förtjänar många läsare och varför inte ett debutantpris?