Finstämt om Nina

Under veckan i Spanien läste jag fina Nina av en slump av Michèle Lesbre med pennan i högsta hugg. Dels för att den innehåller så otroligt många fina formuleringar, men också för att det var en boklubbsbok och sådana läser jag alltid lite mer noga. Jag har tidigare läst Den röda soffan av Michèle Lesbre och älskade den, omslaget till den här boken är fantastisk och den är utgiven av favoritförlaget Sekwa. Tre skäl till att förväntningarna var lite extra höga och sådana böcker kräver en penna.

Vi får möta Nina som bor i norra Frankrike och arbetar som frisörlärling. Under några få dagar får vi följa henne och hennes mor, medan berättelsen om vad som hänt tidigare rullas upp i bakgrunden. Mamman fyller 41 och Nina vill köpa en extra fin present till henne.

På sin lediga dag söker Nina efter presenten och funderar över moderns liv. Hur Ninas pappa inte finns närvarande, hur kärleken Ricco lämnat och hur det tunga arbetet på fabriken väcker en kamp för förändring. Hon tänker också på morfar som inte längre finns, på mormor och på deras trädgård.

Kanske är det den lilla trädgården som jag saknar mest sedan huset såldes, det var där jag starkast upplevde att jag var älskad, där jag kände mig skyddad av morfar, av platsen där mamma hade bott när hon var i min ålder, av dofterna från köket som letade sig ut genom fönstret medan mormor stod och donade därinne, av den trygga röran som omgav mig. Det var dit jag hela tiden längtade.

Det finns män i Ninas närhet. De flesta är riktiga svikare, några måste betraktas som svin, men så finns också Arnold. När mamma hade Ricco, hade Nina Arnold. Arnold och fåglarna i hans affär. Det är en plats där Nina mår bra. Till skillnad från stället där hon arbetar.

Kanske går jag aldrig mer till frisersalongen. Jag tror att det vore det bästa som kunde hända. Ge mig av någonstans, som de där fåglarna som Arnold och jag brukade titta på i Cache-bukten, de som ibland färdas så långt, eller som en mås som flyger längs floden bara för att den vill upptäcka saker.

Fåglarna är viktiga och måsen är inte bara en fågel, utan också Måsen pjäsen skriven av Anton Tjechov, där huvudpersonen heter Nina och drömmer om att bli skådespelare. Men Nina är inte döpt efter rollfiguren. Att hon heter Nina är en ren slump.

Jag tycker väldigt mycket om Nina av en slump. Det är en stillsam och vacker bok om längtan efter att komma vidare i livet. Att fly vardagens tristess och nå vidare. Språket är otroligt, stämningen är fantastisk och personerna som befolkar boken är härligt udda. Det är väldigt, väldigt franskt och det är en riktig komplimang.

Tyvärr missade jag veckan möte med Bokbubblarna, då den här boken diskuterades. Vill ni läsa vad som diskuterades och inlägg om boken kan ni kika in hos Anna, Linda, Camilla och Anette.