Det är inte riktigt noveller som fyller Ingrid Olssons bok Önska bort, önska nytt, utan snarare kortprosa, textfragment, prosalyrik, få ord med mycket mening. Jag luras att läsa snabbt, men önskar att jag kunde stanna i texten. Orden griper sig fast. De till synes anonyma personerna får liv. Jag känner igen de tankar och känslor de har och tänker att den som är yngre måste göra det än mer.
På sidorna lever personer, snurrar, roterar, vibrerar. Stillsamt och ibland snabbare. Där finns tjejen som äter glass. Glass med massa hallonsås. Som vill stanna i den röda hallonsommaren. Hon som inte har en pappa som Fia. Och så finns killen som står vid perrongen med en plastkasse i handen. Där finns hans mamma.
Jag läser om tjejen som håller om sin mage och tänker på sin mamma. Mamma som älskar sin lilla tjej. Tjejen som viskar ”Förlåt” och tillägger”Följ med mig nästa vecka så ska jag bli liten igen.”.
Mest tänker jag kanske på killen som sätter pennan mot pappret och skriver ner sina önskningar. Han önskar sig ett jullov som aldrig ska ta slut. Och en pappa som lyssnar.
Det finns en tjej som ingen pappa har. Han är bara en gubbe hon inte vill se. Det finns en kille som ingen pappa har. Han har skaffat en ny familj. Men tjejen som alltid är tyst har en pappa, men honom vill hon inte prata med.
Det här är några av de personer som dyker upp, glimrar till och sedan försvinner i Önska bort, önska nytt. Det är en bok som ingen annan och den griper mig totalt. Tänk att så få ord kan säga så mycket. Jag är imponerad.
Ska skriva upp boken på önskelistan och hoppas tomten är snäll 🙂 Verkar vara en bok helt i min smak