Du minns väl Annika?

Ylva säger till maken Mike att hon eventuellt ska ta en drink med sina arbetskamrater efter jobbet. När hon blir sen vill han först inte ringa och höra var hon är. Sedan Ylva varit otrogen har de bestämt sig för att börja om och Mike vill visa att han litar på henne.

Ylva går hem utan drink. Kanske för att hon vill visa Mike att han kan lita på henne, men någonting händer på vägen och hon dyker aldrig upp hemma.

Det här att hon kliver in i en bil med ett vilt främmande par känns riktigt korkat, men de verkar ju ganska rara och de har dessutom nyss flyttat in i ett av husen bredvid Ylva och Mike. Trots att Ylva känner ett visst obehag går hon med på att bli skjutsad hem.

Big mistake. Huge.

Ylva blir inlåst i den ljudisolerade musikstudion som ligger i det äldre parets källare. Mike väntar förgäves, men när det gått några timmar kan han inte hålla sig. Han ringer, men kopplas till telefonsvararen.

Ylva kommer inte hem på natten, inte heller dagen därpå och självklart måste polisen till slut kopplas in. Dagarna går och Mike och dottern Sanna börjar vänja sig vid ett liv utan Ylva. Från sitt fängelse kan Ylva se dem komma och gå, men de hör aldrig hennes skrik.

Greppet att beskriva Ylvas agerande i fångenskap utifrån en lista på vanliga faser som ett offer går igenom är snyggt. Det är professor emeritus Gösta Lundin, författare till Offret och förövaren  som guidar oss och mycket riktigt faller Ylva in i det givna mönstret.

Vi får också träffa Jörgen, som fördjupar sig i sin skolkatalog och kommer fram till att flera av hans klasskamrater dött. Kompisen Morgan har visserligen dött i cancer, men Anders blev brutalt mördad. Två av de som kallades De fyras gäng är alltså döda. Jörgen och en annan klasskamrat, Calle Collin börjar rota i det hela. Calle Collin förresten och Jörgen Petersson, Ylva Zetterberg, Mike Zetterberg… Det här att Hans Koppel använder både för- och efternamn är ganska så irriterande.

Kommer aldrig mer igen är en rapp spänningsroman med korta kapitel och ett väldigt driv. Det går snabbt att ta sig igenom de lite drygt 200 sidorna och jag har inte tråkigt en sekund. Däremot försvinner den ur minnet strax efter att jag läst ut den. Underhållning för stunden, bra sådan, men inte så mycket mer. Jag gillar Hans Koppels romaner bättre än den här spänningsromanen.