Är det verkligen slut nu?

Jag är svag för Denise Rudbergs ungdomsböcker och serien Baristas om några killar, deras kompisar och ett café är riktigt bra. Nu har jag läst den tredje boken, som också ska vara den sista. Synd att avsluta nu kan jag tycka. Men kanske gör Denise Rudberg rätt att sluta på topp.

I Baristas: andra boken var kompisarna på skidresa. En händelserik sådan. I Baristas: tredje boken har det blivit vår och mycket har förändrats. Ludvig och Viki har gjort slut. Ludvig dricker för mycket, festar hårt och har utvecklats till något av en skitstövel. Systern Nathalie hänger på honom och försöker kanske glömma Nicolas en gång för alla.

Nicolas är tillsammans med Amanda som var med på skidresan i förra boken. Han borde vara världens lyckligaste, men han saknar Nathalie mer och mer. Det är synd. Jag gillar Amanda och hade önskat att hon fått ”vinna”.

Ruben har hoppat av teaterlinjen på Södra Latin och det känns som ett bra val. Han jobbar istället på Pronto, men har inte slutat drömma om att bli skådis. Ruben är min favoritkaraktär och jag hoppas att Rudberg låter honom leva vidare i en annan romanserie. Han är för bra för att släppa!

Det samma gäller Viki, som i den här boken flyttar hemifrån. Hon verkar inte riktigt hämtat sig efter uppbrottet med Ludvig. Hon är ganska bräcklig och jag önskar att någon kunde trösta henne. Ruben gör sitt bästa. De två vännerna stöttar varandra och deras vänskap är kanske den största behållningen i denna den tredje boken.

Vad är det nu som gör Rudbergs ungdomsböcker så bra? En klyscha är det förvisso, men det faktum att ungdomar tas på allvar är en stor del av succén. Jag tycker också om att varje bok koncentrerar sig på några få händelser under en begränsad tid och att det istället händer mycket mellan böckerna. Det gör att handlingen förs framåt utan en massa onödigt ältande. Och så personerna, de som alla är trovärdiga och som utvecklas under de tre böckerna. Att de är olika och därmed kan tilltala olika läsare är definitivt ett smart drag. Rudberg vågar också låta sina karaktärer bete sig både bra och dåligt, vilket gör dem mänskliga. Och mänskligt är bra.