Don’t go soft on me

I början av 2012 läste jag Det fördolda av Michael Hjort och Hans Rosenfeldt, en riktigt, riktigt bra deckare med en helt galen cliffhanger i slutet. Alltså var jag tvungen att fortsätta läsa direkt i bok nummer två Lärjungen också den ruskigt bra och även den med en om möjligt ännu mer spännande cliffhanger. Sebastian Bergman som är deckarparets huvudkaraktär och han är så otrevlig att hälften kunde varit nog. Sexmissbrukare och allmänt ohyfsad.

Självklart såg jag fram emot Fjällgraven som är den tredje boken i serien och det börjar bra med att två kvinnor hittar en grav på sin vandring i fjällen. Vilka är de? Rikskrim kallas dit och i gruppen finns både Sebastian och hans dotter Vanja. Nu vet hon ju inte att hon är hans dotter. Hon tror att hennes pappa heter Valdemar Lithner och han kommer också att bli en huvudperson i denna bok.

Axel Weber, kriminalreporter, hjälper till att krångla till historien ytterligare. Han undersöker ett fall med två, försvunna afghanska flyktingar. Visst knyts alla trådar ihop, i alla fall typ, men det är allt lite krystat.

Dessutom börjar Sebastian Bergman bli trevlig. Han tar hand om både Vanja och Ursula och visst är det trevligt, men konstigt nog föredrar jag honom som skitstövel. Nu blir han med som vem som helst. Bra för Sebastian Bergman och hans omgivning kanske, men jag är inte förtjust.

Missförstå mig rätt, Fjällgraven är fortfarande en bra deckarroman jämfört med mycket annat, men briljansen från de två tidigare böckerna finns inte riktigt där. Jag hoppas på en tillfällig svacka och ser fram emot nästa bok. I vanlig ordning avslutas boken nämligen med en rejäl cliffhanger.