Dansk lyrik i toppklass

Pia Juul har stått på min boktolvelista i två år och nu, i slutet av 2012, kan jag stryka henne från listan. Tidigare under året har jag bläddrat i sade jag, säger jag, men nu har jag för första gången läst den från pärm till pärm. Det vann den på.

Det är alltid svårt att skriva om diktsamlingar. Det handlar så mycket om känsla och språk, vilket gör att läsningen är än mer subjektiv än när det är andra texter som recenseras.

Det jag gillar mest är flytet och humorn. Jag tycker också om den väldigt direkta berättartonen och det faktum att det finns en röd tråd i samlingen. Ingen handling, det är ändå en diktsamling med fristående dikter, men de bildar en helhet.

Tankar om verkligheten:

Om du med

säkerhet visste

att denna utsikt var snö

Vad skulle då ske i det

ögonblick någon berättade

att det var dimma

 

Ja, vad spelar det för roll om det vi tror oss se är något annat? Är det inte ofta så det är. Spelar det ens någon roll att vi blir motbevisade? Ändrar vi då vår åsikt, eller biter vi oss fast vid den. 2012 var ett år då många bet sig fast vid sina åsikter, trots att de motbevisades. Att slåss med järnrör och skrika fula ord var helt plötsligt något man kunde göra och ändå behålla sin plats i Riksdagen. Med ursäkter om fylla och att man bara skämtade. Tänk om snön faktiskt visar sig vara dimma. Vad gör vi då?

Och om vädret som sällan är speciellt fint:

I går sken solen

i Köpenhamn

1 timme och 10 minuter

Under tiden

besinnade jag mig

det tog en timme och

tio minuter,  jag stod

helt stilla under

ett gullregn i parken.

 

En enkel naturbeskivning som jag tycker mycket om. Ibland är det nog att en dikt bara är vacker.

Så jag är glad att jag äntligen läste Pia Juul och vill definitivt läsa mer av henne. I alla fall lyrik och kanske noveller. Deckare finns det så många ändå, men ungdomsboken lockar. Tala om bredd.