Om myggor och tigrar

När Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar kom ut 2007 läste jag mycket om den, men inte själva boken. Då hade jag inte heller känt igen så många av de namn hon nämner, vilket jag gör nu. Det som förvånade mig under läsningen är hur liten del av boken som handlar om männen i den svenska kulturvärlden och hur mycket som faktiskt berör helt andra saker. Italiendelen av boken, som är den mest omfattande, får väldigt liten uppmärksamhet.

Vad är det då Maja Lundgren skriver? Så här resonerar hon själv:

 

”Vi måste hitta på ett annat namn för detta dokument än roman, för kallar vi det roman blir damer och herrar kritiker upprörda: roman får inte bli en slaskbeteckning för vad som helst. De har rätt: en roman har en intrig, och framförallt: den är fiktiv. Dessutom brukar det hävdas att personerna i en roman ska undergå en psykologisk utveckling, och här utvecklas ingen, här går allt i cirklar.

Iesceteeeenneee!

Vi kan inte gärna kalla den camorristisk dokumentärroman.

Jo. Vi kan gärna kalla den camorristisk dokumentärroman med syfte att avskaffa våldsromantiken.

Att långsamt utveckla ett tråkigt inferno.”

 

Jag läser Myggor och tigrar som en självbiografisk bok. Till stor del är det en reseskildring, men den handlar också om hur författaren ser på sin position som kvinna i en mansdominerad kulturvärld. Lundgren blandar friskt bland genrer i sin något spretiga bok. Dagboksanteckningar, reseskildring, episkt preteritum i våldtäktsscenen som skulle kunna funka i en roman, till rent fabulerande i det avslutande mötet med maffiabossen. Jag har valt att tolka allt som icke-fiktion. Frågan är självklart om det är sant, men egentligen är det inte så intressant. Maja Lundgren ser det som sant och påpekar att det är hennes sanning. Är det smart att nämna namn, eller hade diskussionen nått längre om hon inte gjort det? Den allmänna debatten kanske, men det verkar inte vara Lundgrens syfte. Istället tror jag att hon vill diskutera med just dessa män. Det får effekt, då jag till exempel reagerar starkt på att t.ex. Vallgren gör det han sägs göra. Han sjunker i mina ögon.

Maja Lundgren startar i en resa från Pomeiji, där hennes tidigare bok utspelar sig, till Neapels spanska kvarter. Därifrån förflyttar hon sig till sin barndom där hon berättar om ”Tant Gullans barnpromenad” och hur hon fick lämna aktiviteten då hon bitit ett annat barn. Hon berättar också om hur hon var med i ett TV-program där grannen barnläkare, Claes Wirsén ville ha med henne som en ”normal” kontrast till autistiska barn. Det blir dock tydligt att även Maja beter sig annorlunda då andra iakttar. Kanske är detta ett sätt att förklara varför hon ibland blir panikslaget i det offentliga.

Hon berättar också om hur hon var fascinerad av gangsters, om sina megalomana fantasier och att hon lekte erotiska lekar. Samtidigt som andra troligen skulle beskriva henne som ”snäll och glad”.

 

”Varför skriver jag om det här? Vill jag antyda att kulturbranschen är en Tant Gullans barnpromenad?”

 

Det är tydligt att Lundgren inte skriver någonting av en slump. Hon har ett tydligt syfte med sin bok, trots att den på ytan kan verka osammanhängande. Det här att hon går ut ur berättelsen och kommenterar det hon skrivit återkommer vid ett flertal tillfällen.

En av dem Maja Lundgren tycker mest illa om är Carl-Johan Vallgren, vars överlägsenhet hon exemplifierar på ett flertal ställen i sin bok. Hon berättar om ett tidigt möte där han berömmer hennes bok Pompeiji, men samtidigt påpekar att han hittat den i en kiosk. Kommentarer som detta är vad Lundgren skulle kalla myggstick. Myggorna är nämligen de svenska männen som med små, små kommentarer utövar härskarteknik mot kvinnorna de delar uppmärksamheten med.

Just detta lilla myggstick tillhör de som jag tycker ligger mer hos Lundgren än hos männen i hennes närhet. Det finns tillfällen då jag tycker att hon är väl paranoid, men oftast är hennes oro och ilska befogad. I artikeln ”Jag har på allvar övervägt mord”    intervjuas Maja Lundgren av Cecilia Hagen och de har en intressant samtal om t.ex. den bild av sig själv som Maja Lundgren tecknar. Hon framställer sig själv som just paranoid i vissa situationer och Hagen undrar om detta inte gör att hon kan avfärdas. Lundgren menar att det är tvärt om om säger följande:

 

”Hade jag framställt mig som förträfflig hade det blivit en förljugen skräpbok. Paranoia – att hela tiden försöka förstå undertexter, tolka signaler, läsa mellan raderna – är en oumbärlig egenskap hos en författare.”

 

Intressant är hennes tanke om att Håkan Jaensson, kulturchef på Aftonbladet, kommunicerar med henne genom kultursidornas notiser och rubriker. Något som  jag har svårt att ta på allvar, men som Lundgren är helt säker på.

Senare i boken, då Lundgren bor i Neapel, får hon en inbjudan till en fest.

”Inbjudan till Aftonbladets kulturfest dök upp. Chefen hade lagt in xxx på tre ställen. Inbjudan illustrerades av en bakbunden man med munkavle.

Jag tänker att det finns människor som ser de där sakerna, som måste tycka att de ser lite märkliga ut, men som inte vet att de är riktade mot mig. Mitt obehag kan jag aldrig få sympati för.

Jag förstår inte Hanna och de andra. Hur tänker de?

Rädsla, brist på integritet, omedvetenhet och mottaglighet för suggestion. Det är orsaken till deras blindhet.”

 

Just tanken att budskap, kränkande budskap, är adresserade till just henne är ett återkommande tema. Det är också hennes besvikelse över att andra inte reagerar. Och då speciellt andra kvinnor. Trots detta kommer de allra flesta kvinnor lindrigt undan. Lundgren förstår dem, men ser dem som svagare än henne. De vågar inte ta kampen. Kanske är det svårt då incidenterna är små som myggor. Som Ranelid som påpekar att han fått ett stort rum, när Lundgren fått ett litet.

Är det en läsvärd bok? Utan tvekan. En annorlunda bok, där Lundgren väljer att namnge kulturpersonligheter och kanske gör det att debatten kring boken kom att handla om dessa arga, vita män, snarare än om den större problematiken. Det är lite synd. Lundgren är knappast neutral och det är inte heller hennes syfte. När Lundgren beskriver männen hon avskyr använder hon definitivt subjektiva ord för att beskriva dem och deras handlingar. Inte sällan är hon både grov och otrevlig. Till exempel kallar hon Jonas Thente på DN för ”en jävla pungråtta”. Gör det hennes trovärdighet sämre? Nej, men det visar att det är en självbiografisk bok, snarare än ren fakta. En bok där författaren skapar en berättare av sig själv blir per automatik subjektiv. Är den bra eller dålig? Mer bra än dålig skulle jag säga. Överraskande bra.