Ruth Galloway är en favorit och i Dying Fall, som är Elly Griffiths femte bok, är hon mer harmonisk än någonsin. Jo, lite viktnoja finns allt kvar och hon är osäker på sitt förhållande med Max, men hon verkar ändå må bra. Cathbad är dottern Kates gudfar och viktigare än någonsin.
Ruths universitetsvän Dan dör i sitt brinnande hus. Då dörren är låst från utsidan behandlas hans död som mord. Precis före sin död har Dan försökt kontakta Ruth och några dagar efter hans död får hon ett brev. Det står klart att Dan och hans team i Blackpool gjort en fantastisk upptäckt. Ett skelett som skulle kunna vara King Arthur, the Raven King.
Nelson är från Blackpool och tar med sig sin fru Michelle dit för att hälsa på bådas familjer och Nelsons gamla kollega Sandy. Ruth får en inbjudan från Dans universitet och åker till Blackpool för att undersöka benen. Med sig tar hon Kate och Cathbad. För att riktigt trassla ihop trådarna besöker de Cathbads vän på vägen. En vän som visar sig vara inblandad i mycket av det som händer.
Ruth börjar få sms-hot redan innan hon beger sig till Blackpool. Någon är uppenbarligen väldigt oroad för vad hon ska göra med Dans fynd. Kanske kommer hoten från den nazistiska gruppen på universitetet, eller så är det någon av Dans kollegor som fått en flipp.
Jag tycker att Dying fall är Elly Griffiths bästa bok hittills. Kanske är det inte det mest spännande och överraskande fallet, men helheten är så himla bra. Griffiths placerar sina karaktärer där de kan utvecklas och utvecklas gör de definitivt. Kanske är det dags för henne att lämna Ruth snart, så att hon fortsätter att vara intressant ändå in i kaklet. Inte för att jag inte skulle vilja läsa en massa böcker till om henne, utan för att jag vill att det tar slut innan jag tröttnar.
Jag läste Dying fall under julhelgen och jag hade svårt att släppa den. Det bästa med böcker där man redan känner karaktärerna är att det bara är att läsa på. Den mesta av förförståelsen finns redan och det går lätt att koncentrera sig på det viktigaste i historien. Det är bekvämt och härligt.
Hoppläser ditt inlägg lite för jag vill inte veta för mycket om boken innan jag läst den. Såg att du skrev att den var en av hennes bästa och det bådar ju gott. Tyckte att hennes senaste var så där…men det är alltid kul att träffa på Ruth Galloway anyway 🙂