Ögonblicket då jag vet att jag kommer att älska boken. Ett viskande ”yes” inombords och ett leende som värmer. Ibland kommer den bara någon sida in i boken, ibland efter ett eller par kapitel, ibland tar det längre tid och ibland kommer inte känslan alls. Boken kan vara okej, till och med rätt bra, men läsningen går snarare på rutin än känsla.
Vad kan då väcka känslan?
En snygg formulering, en person som gör något oväntat, ett annorlunda perspektiv, en tydlig bild, en igenkänning. En upplevelse av att jag är med om något alldeles speciellt.
En sådan känsla är visserligen ingen garanti för att jag kommer att älska boken i helhet, men i 99% av fallen stämmer det.
Just nu läser jag Siste mannen i tornet av Aravind Adiga och redan efter några sidor kände jag att det här är en speciell bok. Och känslan sitter kvar, trots att jag går vilse i alla namn. Vad som gjorde det? Språket och den annorlunda miljön. Jag gillar också att det faktiskt är huset som är huvudperson.
Ja! Eg kjenner meg godt igjen i det du skriv. Det er slike augeblikk som gjer det verdt å lese bøker.