I torn A i Visham Society, en bostadsförening i Mumbai, bor en massa människor. Det är om dem Siste mannen i tornet av Aravind Adiga handlar om. Om deras liv, drömmar och farhågor. I huset finns människor av alla de sorter och det känns som om Adiga har velat skapa ett Indien i miniatyr i sitt sexvåningshus. Några sticker ut. Kanske främst den pensionerade läraren Masterju som blir bokens hjälte, eller antihjälte om man så vill. Paret Pinto, mäklaren Ajwani och familjen Puri är andra som spelar stor roll.
Frågan är ändå om det inte är huset som är den egentliga huvudpersonen:
Torn A är det grannarna tänker på som Vishram Society. Det reser sig mitt på det inhägnade området och är sex våningar högt […]
Fasaden på detta hus, en gång rosa, är nu regnvattenfläckad och svampangripet grå, även om ådror av ursprungligt rosa syns överallt där taket har skyddat väggarna mot monsunregnen. Alla lägenheter har galler för fönstren: geranium, jasmin och kaktustaggar sticker ut genom de rostiga metallfyrkanterna. Praktfulla ormbunkar, gröna och rödgröna, suddar ut hörnen på några fönster och får dem att se ut som ingångar till små grottor.
Ett hus byggt 1959 som skulle innehålla ”goda bostäder åt goda indier” och inledningsvis är de verkligen goda. Visserligen är de misstänksamma mot nykomlingen miss Meenakshi, men till stor del tar invånarna i torn A faktiskt hand om varandra. Ända tills den dag då Mr Shah träder in på scenen. Han vill köpa de två tornen, riva dem och bygga nytt.
Nya bostäder av ”yppersta lyxklass” ska byggas där de två tornen står och de boende erbjuds en massa pengar för sina lägenheter, en tredjedel redan då de antar erbjudandet. Kruxet är att alla boende måste acceptera, annars dras det tillbaka.
Många accepterar med en gång, några är tveksamma och Masterju är totalt emot förslaget. Det dröjer inte länge innan han ses som både fiende och svikare av sina grannar. Löftet om pengar och i förlängningen ett nytt liv, gör att de är beredda att gå nästan hur långt som helst.
Det var motigt inledningsvis att läsa Siste mannen i tornet. Det var så många människor och så många namn att jag höll på att ge upp någonstans mitt i andra boken. Men någonstans kunde jag varken släppa läraren Masterju eller det faktum att boken lästes i bokklubben Bokbubblarna. Att diskutera en bok man inte läst i flera timmar är liksom ingenting för mig.
Om jag är glad att jag läste vidare? Absolut. Om jag vill läsa mer av Aravind Adiga? Tveklöst.
Samtalet kring boken handlade mycket om vad som händer med människor när pengar kommer in i bilden. Stora pengar. För det är stora pengar som Dharmen Shahen erbjuder de boende i huset. Kan man döma dessa människor, fördöma deras agerande, eller går det att förstå dem?
Det är bra att Adiga låter alla sina karaktärer vara komplexa istället för att lockas att göra några goda och andra onda. Det gör att det blir mer intressant att läsa. För så är det ju, att alla är både goda och onda. Till och med en girig byggherre som drömmer om att förändra Mumbai med sina lyxbostäder och en lite sur pensionerad lärare som helst av allt önskar att ingenting ska förändras.
Vi enades om att det är en bra och läsvärd bok, men att den kräver en hel del av sin läsare. En bok att läsa då man har gott om tid med andra ord. Jag var som sagt inte helt såld till att börja med, men tyckte att den växte hela tiden. Siste mannen i tornet bjöd in mig i en helt ny värld som var spännande att spendera några timmar i.