De är en sorts familj: ärkefjollan Paul, Lars-Åke och Seppo, Reine med sitt plågade förflutna på den lilla bohuslänska ön, den vackre Bengt som är filmstjärna i vardande. Varje år firar de jul hos Paul, det är där Benjamin och Rasmus träffar varandra och blir kära. Allt ska de offra för kärleken.
Andra delen av Jonas Gardells planerade trilogi Torka aldrig tårar utan handskar var minst sagt efterlängtad. Jag tokhyllade Kärleken som kröp innanför skinnet på mig och fick mig att gråta floder, men också le mellan tårarna.
Sjukdomen är också bra, det är den verkligen, men jag undrar om det var ett så smart drag att visa TV-serien baserad på hela trilogin, innan alla böckerna var släppta. Nu störs min läsning lite av de färdiga bilderna i huvudet. Det är synd.
Jag älskade TV-serien. Det gjorde jag i högsta grad. Men jag hade gärna väntat. Jag tror dessutom att bokserien hade hittat sina läsare även utan hjälp av SVT.
Sjukdomen är på många sätt Reines bok och det är jag glad för. I TV-serien var han i princip helt borta, men i skriven form har han en stor roll. Reine som ligger i isoleringsrum 2 och väntar på döden. Reine som dör i ensamhet. Reine som är ett av de första offren för Aids. Bögpesten.
Jag tycker om beskrivningarna av livet i Bohuslän. Först på somrarna och sedan året runt då mamma flyttar in hos hyresvärden. Ett liv där halvbrodern Gert är den enda ljusglimten. Reine flyr ön så snabbt han kan. Först till Uddevalla och så småningom till Stockholm där han blir Pauls hyresgäst i bögkollektivet Kråkan. En gripande historia som stannar kvar. Mest tänker jag på den där simturen.
Och så Bengt. Också han en del av bögkollektivet Kråkan då det begav sig. Han som snart kommer att vara superkändis. Den vackre skådespelaren som lovar sina vänner att snart komma på en fika, men aldrig dyker upp. Hans öde får mig att gråta. Men mest blir jag arg.
Självklart finns även Rasmus och Benjamin med i denna andra bok, men det är inte deras öde som berör mig mest. Om deras förhållande får vi veta det mesta i TV-serien. Det är bifigurerna som Gardell låter blomma ut i sin text.
Jag blir arg av att läsa Sjukomen. Arg på sjukvårdens omänsklighet, på medias idiotiska rapportering, men mest blir jag kanske arg på karaktärerna ibland tanklösa agerande. Måste de ställa till det så för sig själva? Kan de inte bara stanna i kärleken? I det de har?
Rasmus rastlöshet stör mig. Jag är inte oförstående till den, men den stör mig. Inte provocerar. Stör. Han är ung. Jag förstår det. Han vill leva livet. Jag förstår det också. Men hans långsamma självmord är obehagligt att följa.
Och Benjamins föräldrar stör mig något så vansinnigt. Hur kan religion vara viktigare än ett barn? För mig är det obegripligt, men så har jag också svårt att förstå styrkan i församlingens gemenskap. Och kraven på att följa de regler som finns.
Torka aldrig tårar utan handskar kommer utan tvekan att bli en klassiker. Det är en viktig samtidshistoria som ännu inte blivit berättad. Jonas Gardell skriver fantastiskt ännu en gång, men trots detta känns Sjukdomen lite som den mellanbok den blivit placerad som. Mycket bra, men inte lika omedelbar som sin föregångare. Nu ser jag fram emot att läsa del tre i trilogin som kommer ut senare i år. När jag läst den ska jag läsa om hela trilogin. Säkert flera gånger.
Då kanske jag gjorde rätt som inte såg serien trots att alla sa åt mig att göra det. Men jag kände att om jag ser den så kommer det störa när jag läser resten av böckerna, serien finns kvar, väntar. Det är lite av en principsak för mig, alltid läsa först och se sen.
Tror du gjorde rätt val. Men du har en fantastisk tv-serie att se fram emot.
Ja, det blir en klassiker utan tvekan. Det här är Litteratur som Vittne. Det här är bombnedslaget som kan inträffa bara när berättarperspektivet kommer inifrån för att se och omfatta allt från ovan. Då blir det äkta. Då blir man gripen. Då blir tårarna från titeln allas tårar.
Det är definitivt en viktig trilogi han skapat Gardell. Verkligen viktig!