Läser ni böcker som gränsar till det ni klarar av? Kan ni intala er själva att ”det är inte på riktigt” när ni läser eller hur hanterar ni det jobbiga?
Det frågar Fiktiviteter, som har plågat sig igenom ett flertal böcker den senaste tiden. Och med plågat menar hon då böcker som är riktigt bra, men som gör fysiskt ont att läsa.
Jag läser ofta böcker som jag inte riktigt klarar av. Böcker jag behöver ta pauser från för att inte må för dåligt. Det är också väldigt ofta just de böckerna som hamnar högt när jag summerar min läsning.
Hur klarar jag det? Faktiskt inte genom att tänka att det inte är på riktigt. Snarare tänker jag att jag har det jäkligt bra som inte behöver gå igenom vad personerna i boken upplever. Det kanske låter makabert, men faktum är att jag ibland mår bättre av att få lätta på trycket och gråta en skvätt. Då är en riktigt hemsk bok bra att ta till.
Förra årets bästa bok The Fault in our stars var en sådan bok. Jag fulgrät mig igenom stora delar av boken. Så fin, så fin.
Förra året grät jag mig också igenom Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken av Jonas Gardell och No och jag av Delphine de Vigan. I januari var det Ove som fick mig att böla. Klassiska gråtböcker är Mannen och pojken av Tony Parsons och En sorts kärlek av Ray Kluun.
Jag hanterar det inte.
Jag kan få tårar av böcker, men jag gråter inte. Böcker som hanterar saker som ligger för nära mina egna upplevelser och mina egna mardrömmar blir för mycket. Böcker för mig ska vara verklighetsflykt, de ska vara mitt andningshål. En bra bok ska visserligen få mig att tänka, att fundera och det är helt OK att den får mig att bli ledsen. Men jag klarar inte att vid läsningen av en bok återuppleva det som jag ändå gråter om på kvällarna, det som får mig att inte somna för jag oroar mig så för. För böcker ska vara något annat. Sen min pappa dog i cancer så klarar jag inte längre att läsa om cancer av just det skälet.
Så man kan säga att jag hanterar det genom att undvika vissa typer av böcker. Andra böcker, som är jobbiga att läsa, men på ett annat plan, hanterar jag nog genom att prata om dem.
Det är nog så att det inte får ligga allt för nära, att känna igen sig själv kan bli för mycket. Ligger det utanför en själv blir det lättare att hantera. Då är det ”bara” hemskt. Under flera år när barnen var mindre hade jag t.ex. väldigt svårt för att läsa böcker där barn skadas på något sätt. Nu går det lättare, men är fortfarande hemskt.
Jag brukar också försjunka i det sköna att jag själv inte behöver gå igenom det hemska samtidigt som det känns lite som om jag gjort det genom att läsa. Jag får gå in i något riktigt hemskt, smaka på det och sen får jag tack och lov springa hem till min egen trygghet igen.
Så länge man kan lämna det hemska funkar det bra. Är det vanliga livet hemskt måste jag läsa annat!
När det gäller facklitteratur i historia läser jag ofta sånt som är på gränsen av vad jag klarar av, nu senast en bok om ghettot i Warsawa under kriget som var fruktansvärd. Har inte samma problem med skönlitteratur, där kan jag tänka att det jag läser ju bara är fiction.
Nej, sanningen kan vara ännu värre då den är svår att tänka bort. Jag läser sällan facklitteratur. Kanske är det därför. Jag har faktiskt inte reflekterat över det. Tack för tanken!