Pia Juul är en mångsidig författare och nu har jag läst en av hennes ungdomsböcker Lite som jag. En bok om en tonårsflicka utan namn som berättar om sin vardag och sin längtan efter sammanhang. Hon bor med sin mamma Ella, men har inga andra släktingar. Hennes mormor är död, säger mamman och någon annan finns inte. Ibland kommer mammans pojkvän Ole och bor hos dem, då äter de spagetti varje dag och ibland bråkar Ella och Ole.
I korta, intensiva kapitel får vi veta mer och mer om huvudpersonen. Det dyker inte sällan upp oväntade pusselbitar och trots att språket i boken inte är speciellt svårt, kräver den helt klart sin läsare. Det är många trådar, dröm och verklighet blandas och ibland vet jag inte riktigt vad som hänt på riktigt och vad som endast pågår i huvudpersonens fantasi.
Jag tycker om funderingarna kring vänskap och hur små tillfälligheter kan få stora konsekvenser. Som att huvudpersonen väljer att sätta sig bredvid Janni i klassrummet på höstterminens dag, istället för bredvid sin bästa vän Ann. Egentligen vet hon inte varför, det bara blir så. Ann är sen, Janni frågan och det går liksom inte att säga nej. Just det här avsnittet har rubriken ”Något förfärligt” och är ett tysligt exempel på hur de starka känslorna göms bakom en distans till händelserna, samtidigt som de i viss mån rinner över och fyller sidorna.
Lite som jag är ganska poetiskt och Juul skriver om starka känslor på ett tillbakahållet och strävt sätt. Få ord som berättar mycket. Jag tycker om det jag läser, men tycker samtidigt att det är en bok som kanske inte är skriven primärt för sin målgrupp. En bra bok, men inte nödvändigtvis en bra ungdomsbok. Visserligen tror jag att goda läsare i högstadieåldern kan ha behållning av boken, men är man äldre än så kan nog huvudpersonen kännas väl ung.
Det är mycket som är bra med Lite som du, men jag stör mig lite på hur naiv huvudpersonen är. Hon följer till exempel med en främling på en resa, till synes helt utan att reflektera. Gör man verkligen så?