150 sidor Flynn med spoilervarning

Läsningen av Gone girl av Gillian Flynn som jag och Helena gör tillsammans, går framåt och vi tänkte bjuda på några tankar om de första 150 sidorna. Du som inte har läst och inte vill veta något om handlingen ska sluta läsa nu. Ni andra som håller på att läsa, eller har läst boken är välkomna att diskutera med oss. Tänk bara på att vi ännu inte läst ut boken…

Helena: Dags att summera de första 150 sidorna. Och det är bra förstås men sanningen är den att det tog en liten stund innan jag fastnade, 30 sidor kanske.

Linda: I mitt pocketexemplar avslutas ett kapitel på sidan 156 med att Nick får ett sms med texten “im outside open the door” och självklart vill jag läsa vidare direkt. Sidorna strax därinnan tyckte jag däremot var lite sega, men jag gillar ändå boken skarpt.

Än så länge funderar jag mest på när det riktigt knäppa “flynnska” ska avslöjas. Det är upplagt för mycket, men än så länge har ingenting vansinnigt upprörande hänt, förutom att Amy är försvunnen då självklart.  Att Amy velat köpa en pistol är troligen viktigt, men vi har som sagt mest fått små ledtrådar till att allt inte står rätt till.

Helena: Det första som slog mig var att hon är lika opålitlig som vanligt den kära Flynn. Karaktärerna är förrädiska. Amy är mystisk, och det finns något hos henne som är väldigt fel, något är obehagligt och oäkta över sättet hon beskriver dem och hon berättar uppenbarligen inte allt vilket gör det svårt för mig att greppa situationen.

Och så Nick då som med sina aggressiva och kvinnofientliga utbrott och inre kollapser framstår som ytterst osympatisk och  trasslar in sig och mig totalt i sina lögner. Och ändå, trots att de är så obehagliga och lever i ett förfärligt äktenskap så finns det kärlek där, eller..? Jag gillar verkligen allt det där dubbelbottnade i karaktärerna.

Linda: De är verkligen komplexa! Vem är egentligen Amy? Jag håller med dig om att vi inte verkar få en sann bild av henne genom dagböckerna. Hon verkar definitivt ha en mörk sida som vi ännu inte känner till. Hon börjar fascinera mig.

När det framkommer att Nick ljugit fem gånger för polisen under ett samtal börjar jag verkligen ana att allt inte står rätt till.  Vad är det han ljugit om? Han verkar helt klart ha svårt att hålla sig till sanningen och trasslar in sig mer och mer. Någonstans här fastnade jag totalt i handlingen. Han snurrar till det och inte bara med vad som egentligen var planerat inför bröllopsdagen.

Att Nick knappast är en drömman står tämligen klart, men jag tror inte
att han är inblandad, i alla fall tror jag inte att han har fört bort Amy. Det vore tråkigt om det var så enkelt. Att polisen tror det är kanske inte så konstigt.

Helena: Det stör mig att Nick framställs som så oerhört skyldig att han omöjligt kan vara det, eller så är det så Flynn tänker – att han verkar så skyldig att han inte kan vara det att han är det ändå…

Linda: Är det inte lite som i Sharp objects, när man luras fram och tillbaka? Jag hoppas ändå på en mer originell upplösning. Av personerna vi lärt känna hittills är Nicks tvillingsyster egentligen  den jag är mest nyfiken på. Där misstänker jag att det mörka finns. Hon står i bakgrunden än så länge, men hon verkar väldigt annorlunda.

Vilken person har du fastnat mest för?

Helena: Jag fascineras också över tvillingsystern, hoppas hon får mer plats framöver. Amys föräldrar är också härligt vrickade, skriva böcker om sin dotter och kommunicera via dem… Några frågor som jag förstås brottas med är varför Nicks telefon ringer hela tiden? Och varför svarar han inte?

Linda: Ja visst är den där telefonen skum?! Det är rätt mycket som är skumt helt klart. Det som blir mer och mer tydligt är hur olika Nick och Amy beskriver samma händelser, som den första bröllopsdagen. Det är nog där jag börjar inse på riktigt att allt inte står rätt till mellan dem. De är båda minst sagt udda jag pendlar mellan att tycka synd om dem och att tycka rätt illa om dem. Hela grejen med Amys skattjakter på bröllopsdagarna är rätt sjuk. Vad är det egentligen hon vill? Hon verkar vara extremt beroende av bekräftelse. Eller? Kanske är det snarare så att Nick är en riktig skit som inte lägger något viktigt på minnet.

Helena: Jag har också funderat en del över de där dubbla tolkningarna – är det Amy som är bekräftelsejunkie eller Nick som är nonchalant eller både ock?

En av de saker jag haft svårast med och som faktiskt varit riktigt obehagligt är de där blixtbilderna som Nick får, av Amy, skadad i deras hem (påminner mig om bilderna från “den där kvällen” i Dark places). Jag vet inte om de är verkliga eller inte men de är otäcka, kanske kan Nicks reaktion på dem tyda på chock, rädsla eller kyla. Än en gång svårt att veta och tolka… När det gäller skattjakten så tycker jag att den är riktigt jobbig att följa, och då inte bara den som sker efter Amys försvinnande…

Linda: Det är intressant att följa den senaste skattjakten i realtid. Han verkar ändå bli rätt rörd av den vår gode Nick. Det är intressant. Jag gillar också Nicks far som sanningssägare. Är det han som har rätt uppfattning om Amy tro? Och hela grejen med Amys föräldrar och deras böcker. Så härligt udda.

Nu ser jag fram emot vändningen som alla talar om som ska komma om sisådär 60 sidor. Det får vi diskutera nästa gång!

Helena: Min huvudsakliga fråga efter genomläsningen är förstås vem som gjorde det och vad som egentligen hänt. Mitt svar på första frågan är ? och på andra: Ingen aning över huvud taget. Så jag fortsätter läsa, mot diverse Flynnska vändningar och någon form av upplösning. Vi hörs om 150 sidor till, om inte förr.

 

Samma inlägg publiceras också hos Fiktiviteter!