300 sidor Flynn med spoilervarning

Gone girl har gripit tag i oss ordentligt och nu är det dags att säga några ord om de första 300 sidorna inklusive omkullkastande vändningen och allt. Alla som inte vill veta något om boken förrän läsningen är klar uppmanas omgående avsluta läsningen av detta inlägg (och eftersom vi vet hur lätt det är att bara råka titta ändå har vi gjort texten vit så att bara den som verkligen vill kan markera och läsa). Hemligheter kommer avslöjas och diskuteras… Ni är välkomna tillbaka när boken är utläst och diskussionslystnaden gör sig påmind. Har du läst de 300 sidorna? Häng med, nu kör vi!

 

Helena: Jag ägnade väldigt stor del av de första 200 sidorna åt att oroa mig över ifall jag skulle kunna missa vändningen eller inte. Om den skulle vara för subtil för mig att fatta eller något sånt. Tillåt mig småle, eller asgarva. Det går inte att missa vändningen, om man inte råkar missa sidan där den kommer vill säga, och inte ens då… Jag gillar förstås tvisten, Flynn är så bra på dem! Jag är också lite extra förtjust över att få bekräftelse på och förklaringen till min avvaktande och obehagsfyllda känsla inför Amy.

 

Linda: Jag var också orolig att jag skulle missa vändningen, trots att alla påpekat att den skulle komma och ungefär på vilken sidan. Faktiskt blev jag ändå överraskad. Jag hade liksom du funderat över den där dagboken och allt konstigt som Amy skrev där, som inte alls verkade stämma med Nicks bild av deras liv, men inte trodde jag att hon var så finurlig.

När Amy skrev i dagboken att Nick satt och tittade på alla obetalda räkningar såg jag det som ett tecken på att han verkligen ljög. Nu är han fast liksom. Men så var det ju inte alls. Faktum är att jag blev rätt förbannad av vändningen. Nu visste jag inte vilka av mina ledtrådar jag fått av Amys fejkade dagbok och därmed hade jag inte koll på hur lurad jag var. Men mest blev jag imponerad av Flynn. Det spelar ingen roll att jag visste om vändningen, eller att jag misstänkte att Amy inte talade sanning. Att det hela skulle vara så här sjukt gick inte att förställa sig. Fullblodspsykopat är ett bra ord för att beskriva den Amy vi nu läser om. Eller?

 

Helena: Absolut, fullblodspsykopat! Amys planerande och flykt är rakt igenom läskig. Hon har alltså gått omkring i deras hem och lagt ut ledtrådar och planerat i över ett år. Och menar att det skulle vara ett mindre förräderi än att ha en älskarinna. Två människor som går omkring och håller tyst och ljuger för varandra, stämningen i det hemmet… Jag känner mig löjligt tacksam över att det inte blev något barn (jag vet att det är fiktion det här men Gillian Flynn lurar mig rätt bra att glömma det).

 

Linda: Fortfarande är inte Nick sympatisk och jag har svårt att ta hans parti. Flytten, otroheten, lögnerna, hans oförmåga att ta ansvar, det är så mycket som gör att jag inte gillar honom.

 

Helena: Visst är det synd om Nick, men han blir ju inte direkt älskansvärd för det. En liten mörk del av mig tycker att han har tjänat ihop till det, men det har han förstås inte… Hans sätt att behandla kvinnor, Amy, Andie och till viss del Go. Att de ska ta hand om honom och sen slänger han bort dem – mycket osympatiskt! Det enda som får mig att tina lite i förhållande till honom är den där berättelsen om hans barnlängtan. Han beskriver den där känslan så vackert och jag kan i den stunden verkligen känna igen mig i honom vilket då på ett inte lika trevligt sätt tvingar mig att förhålla mig också till alla de där osympatiska sidorna. Jag älskar att han får vara komplex!

 

Linda: Att Go inte fått mer plats gör mig lite besviken. Jag trodde att hon skulle stå för det mörka, men just nu finns det inget som tyder på det. Kanske kan hon istället utvecklas till en favoritperson. Än så länge har jag nämligen ingen. Amy fascinerar mig, men jag tycker inte om henne. Jag tyckte om henne, men det var ju den Amy hon spelade. Kanske inte så konstigt egentligen med de föräldrarna.

 

Helena: Nej, jag känner också ett behov av att hitta en favoritperson mitt i alla dessa jobbiga och olika grader av hemska människor. Go skulle kunna vara en sån men då behöver hon helt klart större utrymme och vi har bara 100 sidor kvar nu…

 

Linda: Det känns som om Amy just gjort en miss då hon presenterade sig som Nancy till Greta på hotellet. Hon underskattar Greta, men det tror jag inte att hon ska. Sidan 300 avslutas med just en fundering kring detta.

 

Helena: Det känns som en stor miss, en som Amy borde vara för planerad för att göra… Hon verkar ju annars ha tänkt på allt, den där relationen hon bygger upp med Noelle till exempel…

 

Linda: Stackars Noelle som Amy utnyttjat så brutalt. Vet Noelle ens om det, eller tror hon att de verkligen var vänner. Troligen, Amy verkar bra på att spela roller.

 

Helena: Inför avslutningen undrar jag förstås hur det ska gå, och ”undrar” är en underdrift – jag brinner efter att få veta. Ska Amy komma hem? Ska hon ta sitt liv? Hur går det nu när när pengarna är borta? Kommer Nick döda henne och få det att se ut som ett självmord? Kommer det att komma en ny vändning på slutet och kommer jag i såfall att kunna missa den ;)?

 

Linda: Jag väntar också på nästa vändning, för det kan väl inte sluta med att Nick åker dit för mordet på sin levande fru? Det är lite för vanligt och Flynn är inte vanlig. Jag räknar med minst en vändning till och troligen inga vändningar en missar.

 

Vad tycker ni? Om Amy, Nick, Go, vändningen och allt det som redan hänt i boken? Vi är ganska snart tillbaka med ett inlägg om den färdiglästa boken, det går inte att låta bli att läsa nu.

 

Inlägget publiceras också på Fiktiviteter.