En bok jag nästan missade

Nu har jag läst den första boken av de tolv som andra bokbloggare tipsade mig om. Det är Hyllan-Lottas favorit Mississippi av Hillary Jordan, som nu också är min favorit. Utan ett tips hade jag helt missat denna fantastiska bok. Tack gode gud för bokbloggarvänner alltså!

Huvudpersonen Laura tog jag direkt till mitt hjärta. Hon som riskerade att hamna på glasberget om det inte vore för Henry. En stark kvinna som studerat på collage, något som knappast imponerar på Henrys familj. Laura struntar i det och lever sitt liv, ett lyckligt liv, där familjen snart utökas med två döttrar. Men säg den lycka som varar för evigt.

Det var först sex år in i mitt äktenskap som jag kom att tänka på att trohet har en motsats, trolöshet, som man visar när man inte håller med sin man.

När Henry berättar att han köpt en gård och en traktor och vill ta med sig Laura och döttrarna till en liten håla mitt i Mississippi, blir hon allt annat än glad. Dessutom är det meningen att hans minst sagt otrevlige far Pappi ska bo med dem. Självklart kan Laura inte annat än att följa med, men hon gör det motvilligt.

Enda ljuspunkten är att Henry hyrt ett fint hus till dem, så att Laura slipper bo på gården. Tyvärr finns huset inte längre till uthyrning när de kommer fram. Någon annan bor där. Ägaren har sålt huset vidare, trots att Henry betalat hyra i förskott.

Alltså är det på den isolerade gården Laura måste bo. För isolerade är de helt klart. Om det regnar och floden stiger kan de inte ta sig till stan. Det är som att förflyttas tillbaka till 1800-talet, när det faktiskt handlar om mitten av 1900-talet. Allt är så gammaldags och rasmotsättningarna fortfarande så stora.

Mississippi har flera berättare Förutom Laura får vi lyssna till tankarna från Henry, Jamie, Henrys bror, Florence och Hap, som bor på familjen McAllens mark och Ronsel, deras son som varit soldat i Europa under andra världskriget. Svart och vit, herre och slav. Fortfarande. Så mycket är förbjudet. Fortfarande.

Genom deras berättelser förflyttar jag mig verkligen till efterkrigstidens söder, där rasismen flödar och där livet är allt annat än enkelt. Jag är så imponerad av Hillary Jordans förmåga att berätta denna historia utan att göra den det minsta sentimental. Det är så välskrivet, så gripande och så fruktansvärt. En bok jag absolut tycker att fler borde läsa. Jag är i alla fall väldigt glad att jag gjorde det.