Det här är ingen sågning

Jag absolut älskar Nina Bouraoui. Älskar. Hon har ett helt fantastiskt språk och hennes böcker brukar få mig att nästan gråta, så bra är de, så vackra. Det är i det nakna och självutlämnande som Bouraoui är som bäst.

Enstörig handlar om fjortonåriga Alya som bor i Algeriet. Året är 1979. Hennes bästa vän heter Sami och han är en vän, inget mer. Ibland känner sig Alya som en del av hans familj. En av bokens kanske viktigaste händelser är när Alya följer med Sami och hans mor till en stuga vid havet. Som valigt är fadern frånvarande. Han lovar att göra dem sällskap, men kommer inte.

Bouraoui berättar sin historia i cirklar. Ger oss en ledtråd och går sedan vidare. Lite händer egentligen, men språket och den kompakta berättarstilen gör att jag översköljs av känslor. För den här boken är fylld av känslor. Så mycket att det som verkligen händer är som dolt i ett dimmigt känslotöcken. Karaktärerna kliver liksom aldrig ur dimman.

Missförstå mig rätt, Enstörig är ingen dålig bok, utan en fantastisk sådan. Däremot är det inte Nina Bouraouis bästa. Det är ingen Våra kyssar är avsked, ingen Pojkflickan och inte heller någon Kärlekens geografi. Jag tycker mycket om historien om Alya och Sami, kanske älskar jag den till och med, men den sliter inte sönder mig på samma sätt som Bouraouis andra böcker gjort.