Vi måste våga prata om det

När jag läser Hatet av Maria Sveland blir jag förvånansvärt känslokall. Det är som om jag inte längre orkar bli förbannad. Mest känner jag mig uppgiven och riktig ledsen. Hur kan det Sveland skriver ens vara kontroversiellt? Hur kan någon tycka att det är okej med detta okontrollerade, vansinniga hat mot kvinnor? Hur kan det vara en förolämpning att bli kallad politiskt korrekt? Hur kan vårt samhälle ha blivit så här?

Det är verkligen som Sveland säger att hatet gör mig politiskt deprimerad. Jag blir så uppgiven och så ledsen. Sedan läser jag om hur ännu en kvinna dödats av en man som hon tidigare älskat. En man hon nu bett polisen skydda henne mot. En man som mördade henne. Då blir jag ännu mer uppgiven. Det är människor det handlar om. Människor som har rätt att leva sina liv utan rädsla. När Sveland berättar om sin son som tittar ut genom titthålet innan han lämnar lägenheten blir jag minst sagt beklämd. Ingen annan har rätt att begränsa en annan människas liv så.

Hatet är dock tyvärr en långt ifrån okontroversiell bok. Det är å andra sidan inte heller någon neutral skildring, utan en skildring av verkligheten ur Maria Svelands ögon. Det var när dödshotet damp ner i brevlådan som hon kände att det var dags att berätta sin syn på den antifeminism som hon själv blivit utsatt för. Boken tar sitt avstamp i Könskriget en film där Evin Rubar fick Roks, Riksorganisationen för Kvinnojourer och tjejjourer i Sverige att framstå som ett satanistiskt nätverk vars största mål var att starta krig mot männen. Rubar vann Stora Journalistpriset för filmen, men fälldes av Granskningsnämnden. Dokumentären är minst sagt kontroversiell och får man tro Sveland och många andra, gick det inte helt rätt till då den gjordes.

Teorin är att Könskriget var starten på den rumsrena och mediala antifeminismen. Det blev rumsrent att tala om extrema feminister som ansåg att män är djur. Sveland menar att feminister ofta blir hårdare ansatta än t.ex. rasister och jämför medias bevakning av F! respektive Sverigedemokraterna.

Maria Sveland bjuder på många citat för att visa på hur debatten har låtit. Det är bra och ger en tydlighet. Hatet är en bra sammanställning av hur antifeminismen vuxit eller i alla fall blivit mer och mer accepterad.

Självklart kan Sveland inte undvika att skriva om de sk. jämställdisterna med Per Ström och Pelle Billing i spetsen. Deras tes är att feminsim är lika med manshat och därför vill de lansera en egen form av jämställdhet som går ut på att män och kvinnor ska ha samma möjligheter. Eller så kan man tolka det som att jämställdisterna tycker att det är rätt så bra som det är nu. Är det några som gillar sin offerkofta så är det Per Ström och hans anhängare. Så fort det andas något om att kvinnor skulle vara utsatta för diskriminering eller våld hörs ett ”men männen då, det är minsann synd om oss också”. Och visst är det säkerligen problematiskt att en utökad makt åt kvinnorna ger en minskad makt åt männen. Både Per Ström och Pelle Billing har nu lämnat den offentliga debatten och hänvisar till att de är mer hatade än någon feminist någonsin blivit.

Maria Sveland är modig. Jag köper inte riktigt allt hon skriver, men mycket och jag tycker att hon skrivit en bra och viktig bok. Hennes genomgång av hatet mot kvinnor behövs. Att det ska vara så farligt att prata om att mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem, utan att för den skull kallas manshatare och få en massa hot och hatmail som svar. Det ironiska går inte att missa. Kvinnor som påpekar att män står för i princip allt våld i samhället får höra att de hatar män och blir hotade av män för detta. Hur sjukt är det inte?

Att oroas över hat och våld i samhället är inte detsamma som att säga att alla män är onda. Vi måste kunna prata om detta utan att offermentaliteten kommer fram. För nej, det är inte bara kvinnor som kan anklagas för att ta på sig offerkoftor. Vi måste få diskutera och problematisera hat och våld utan att anklagas för att trycka ner och kollektivt bestraffa alla män.

Borde vi inte bara vara nöjda med att vi får bo i Sverige och sluta gnälla? Är det ändå inte kvinnans ansvar att se till att hennes förhållande är jämlikt, att hennes lön är lika bra som mannens, vilket troligen sker genom att hon undviker sk kvinnoyrken?

Att blunda för de orättvisor som faktiskt finns även här är både korkat och naivt. Bara för att ”alla andra” är sämre på jämställdhet kan vi väl inte tycka att det är okej att hatet mot kvinnor lever och frodas? Att det sedan inte sällan är samma personer som hatar både invandrare och kvinnor gör definitivt att det inte är ett hat som kan viftas bort eller sopas under matten. Varför skulle vi ens vilja göra det? Hur kan det här hatet bli mer och mer rumsrent?

Resten av denna dag kommer jag att ägna mig åt nätkärlek. Jag vill lyfta fram kvinnor som jag beundrar. Maria Sveland är helt klart en av dem. Jag är så glad att du vågar Maria. Du är en förebild.