Efter läsningen

Vi har nu följts åt ända till sista sidan av Gillian Flynns tredje bok Gone girl som kommer på svenska i augusti.

Eftersom Gone girl är en bok som mår bra av att få behålla sina hemligheter har vi valt att även göra detta inlägg vitt.

Ni som läst får gärna diskutera i kommentarerna. Ni som inte läst, men vill läsa, ska nog undvika att byta färg på texten…

Linda: Så var den utläst, den tredje boken av Gillian Flynn och det känns lite tomt. Lite för att jag blev lite besviken på slutet. När jag tänker på saken blev jag besviken även på slutet i Dark Places. Resten av Flynns intrig i Gone girl är så briljant att jag förväntade mig mer. Det betyder inte att slutet egentligen är dålig, utan snarare att resten av boken är så enormt välskriven.

Helena : Håller med, det känns tomt. Den där klaustrofobiska känslan som jag kände mer och mer ju längre berättelsen led saknar jag inte men lite av ett antiklimax blev det faktiskt. I och med att det var så intensivt där ett tag hade jag förväntat mig en annan sorts upplösning. Gillar jag slutet? Det kan kanske inte sluta på något annat sätt men nej, jag gillar det inte eftersom det är så förfärligt. Jag vill bara gråta en rätt hopplös gråt faktiskt. Det är så sorgligt och tragiskt där på slutet att jag inte riktigt kan hantera det, jag säger som Go – det krossar mitt hjärta. Och på tal om Go, Hur ska hon förhålla sig? Hon har en bar med karln och måste på nära håll se honom i det där sjuka förhållandet och sen måste se på avstånd det som kommer hända med dem. Hur ska hon stå ut. Hon som dessutom är mer eller mindre ensam om att veta. Själv funderar jag lite över hur det ska gå för dem, vad som ska hända. Men samtidigt skulle jag aldrig orka med att läsa en fortsättning. Jag föredrar att fantisera om att myndigheterna ingriper och sätter stopp för galenskaperna eller något…

Linda: Vi hade rätt i att det blev minst en vändning till. Amy kan mycket väl vara den hemskaste person jag någonsin läst om. Hon skyr verkligen inga medel. Så grym, så utstuderat elak.

Helena: Jag avskyr verkligen Amy, tycker synd om Nick för att han är så värdelös (även om han visar att han är ganska smart, och inte så lite störd) och försöker hitta förmildrande omständigheter och förklaringar till dem båda men jag hittar väldigt få… Amy är något så ovanligt som en genuint skrämmande karaktär, en sorts skräckfigur nästan eftersom hon är så intelligent och planerandet. Det där att hon planerar åratal i förväg är så djupt obehagligt att jag inte vill tänka på det…

Linda: Frågan är vem som är smartast av Nick och Amy. Hans taktik att smickra henne offentligt på exakt det sätt hon vill är smart. De sätter dit varandra. Visst är det självklart så att Nick vill bli frikänd, men det finns ganska många tillfällen då han verkar vilja ha tillbaka sin fru. Hans drömvärld och verkligheten krockar ganska ofta. Något jag på ett sätt förstår helt och fullt, men ändå inte riktigt kan tycka är riktigt klokt. Går det verkligen att glömma av hur knäpp en person är. Hon har honom helt klart i sitt våld även när hon kommer tillbaka.

Helena: Amy har honom absolut i sitt våld men samtidigt verkar hon också befinna sig i en sorts drömvärld som så lättvindigt ändå låter sig övertalas om hans ånger och kärlek. Det där sveket som fick henne att gå till såna extremer kan på ett sätt glömmas bara han ångrar sig och erkänner hennes överlägsenhet… De är väldigt suddiga i kanterna bägge två i och med det att de säger/tänker en sak och gör/reagerar på ett annat sätt.

Linda: “Amy likes to play God when she´s not happy” säger Tommy, som anklagats för att ha våldtagit Amy. Mer och mer blir det tydligt att Nick inte är den första som Amy satt dit. Det är definitivt inte ofarligt att svika henne på något sätt. Problemet är att hennes definition av svek är lite märklig.

Helena: Väldigt märkligt! De där Amykapitlen som är de sista innan hon kommer hem oroar mig. Hon beskriver situationen som ganska klaustrofobisk och obehaglig. Hon anser sig instängd och trängd. Men hur var det ”egentligen”? Jag är på något plan helt ok med att hon ljuger för Nick men när jag själv inte kan vara säker på något då tycker jag att det är obehagligt… Och hur mycket av hennes lögner sväljer jag liksom hennes omgivning? Hon verkar ju faktiskt komma undan med mord. Det stör mig oerhört mycket faktiskt, och så ligger det en skavande känsla där i magtrakten att det nog inte är så trovärdigt att det skulle kunna gå till så i verkligheten…
Linda: I veckan diskuterade jag med några Flynnfantaster om vilket av hennes böcker som är bäst. Min favorit är ju Sharp Objects, men jag har svårt att placera in Gone girl. Dark places är så mycket mörkare på ett sätt och väldigt snyggt språkligt. Intrigen i Gone girl är däremot något av det coolaste jag läst. Så många vändningar i en bok. Jag måste nog ändå placera Gone girl sist bland Flynns böcker, vilket inte på något sätt betyder att det är en dålig bok, utan snarare bevisar ännu en gång att Flynn är en helt fantastisk författare.

Helena: När det gäller Flynns böcker i förhållande till varandra så håller jag fortfarande Dark places främst. Gone girl med sin oerhört snygga intrig håller inte riktigt ända in i mål och jag saknar verkligen någon att tycka om i persongalleriet. Sharp objects har en snyggare och mer effektiv avslutning än Gone girl och jag har väldigt svårt att rangordna dem.

Vilken av Flynns böcker har du läst? Vilken tycker du bäst om och varför? Vad tyckte du om Gone girl?

Att diskutera och blogga om en bok tillsammans har verkligen varit roligt. Att få ta det lite långsammare och sedan ha någon (som en inte behöver vara orolig för att avslöja för mycket för) att dela upplevelsen och diskutera förfärliga karaktärer med visade sig vara riktigt läslyxigt. Det gör vi definitivt fler gånger.

Det här inlägget finns också hos Helena.